Först och främst är det en historisk dag när ett tjockt glastak krossas. Listan över Sveriges statsministrar är inte längre bara en rad av män. Nu blev det till slut så att ett av de stora partierna hade en kvinna som partiledare – och det i ett läge där hon också kunde föreslås som statsminister. Det krävde en hel del krumbukter – inklusive ännu en regeringskris.
Även om Magdalena Andersson nu behöver väljas om för en socialdemokratisk regering utan Miljöpartiet, kom det historiska valet att stå på onsdagsförmiddagen. Det är bra för Sverige att kön inte spelar någon roll när bilden av en svensk statsminister framträder framöver. Det är bra för Sverige att Magdalena Andersson (S) utöver den här dagens jämställda signalvärden kommer att bedömas efter vad hon sedan åstadkommer i sin roll. Uselt vore det annars.
Läget är som det är. Magdalena Andersson blev nu statsminister som en följd av två olika avtal: ett med Centerpartiet och ett med Vänsterpartiet. Det sistnämnda, men inte enbart, gjorde att hon därefter inte kunde få stöd av Centerpartiet i budgetomröstningen. Centerledaren Annie Lööf motiverade partiets nej med att Socialdemokraterna har girat bort från mitten samt att avtalet med Vänsterpartiet gör att regeringen lutar för långt åt vänster. Det gjorde i sin tur att MP hoppade av regeringen, fast Andersson lär väljas igen.
Det ligger inte i Centerpartiets intresse att bli en aktiv del av en vänsterkoalition. Partiets politik och dess väljare är mittenorienterade, många ser sig som borgerliga. Historiskt sett har det varit fullt möjligt att samverka med Socialdemokraterna och MP utöver de borgerliga, men inte med Vänsterpartiet. Vad gäller den högernationalistiska koalitionen med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kan Centerpartiet i ännu mindre utsträckning i dag motivera ett samarbete eller en dialog.
Under mandatperioden har Centerpartiet – och ett tag även Liberalerna – agerat med ett större partis attityd än vad mandatunderlaget i sig gett utrymme för. Allt har en gräns. Den såg vi tydligt på onsdagen. Lööf valde en fri mittenroll, om än en position där hennes parti står ensamt.
Det går att hävda att Lööf med gårdagens två besked indirekt har gett utrymme för båda ytterkantspartierna att i någon form påverka regeringsmakten. Just det som C har talat högt om att försöka förhindra. Men alternativet hade varit att driva fram ett extraval, som inget riksdagsparti vill ha. Möjligen hade talmannen i stället kunnat acceptera en mycket lång övergångsregering. Möjligen.
Många gröna liberaler lär kunna leva med de vägval Lööf gjorde i det här läget. Det är inte C som aktivt har förhandlat med V. Det är inte C som har lagt en budget ihop med SD. Socialdemokraterna och Moderaterna har att ta ansvar för sitt. Ingetdera parti är att likna vid en plastpåse i vinden.
En rörlig yta mot mitten – utan att stå inbundet i ett rödgrönt trepartiblock – behöver inte heller vara en nackdel för Socialdemokraterna. Valet 2022 kan ju sluta på många sätt och kräva en del kreativitet utifrån hur mandaten fördelas. Svårare är det i så måtto för det i dag näst största partiet. Moderaterna har kramat ihop sig med Sverigedemokraterna och utifrån detta aktivt sökt hårda konflikter med Centerpartiet.
Svensk partipolitik präglas av många taggar utåt. Och då har inte ens valåret börjat.