Det tyska valet blev en brutal tillbakagång för kristdemokratiska CDU/CSU. Inte fullt så illa som vissa opinionsmätningar antydde, men kristdemokraterna har aldrig stått svagare. Utan den högt respekterade Angela Merkel är vardagen blek.
Inte heller blev valet den stora återkomst som de tyska socialdemokraterna trodde på. SDP blev största parti, men platsen vid maktens bord är inte given. Det avgörs av förhandlingar i mitten. Det beror på att partier som Die Grünen, tyska miljöpartister som kan samarbeta åt vänster och höger, samt marknadsliberala FDP, som kan samarbeta åt höger och vänster, har vuxit sig starkare.
Samtidigt har ytterkanterna – Linke och AFD – backat. Det sistnämnda är relevant. När ytterkanter hålls på avstånd över tid, förlorar de kraft. Åtminstone i Tyskland.
De två mittenpartierna är särskilt starka i gruppen väljare under 30 år – och CDU/CSU:s svaghet är där markant. Inte heller SDP går bra. Det är i resterna av det totalitära DDR som det högerextrema AFD, som svenska SD för några år sedan såg som möjligt systerparti, och enpartistatens arvtagare Linke samlar sitt starkaste stöd. AFD växer något.
Men som helhet faller de undan. Detta är en välkommen signal till övriga Europa. Den iskalla vågen ser ut att ebba ut.
En bred europeisk trend där demokrati, samtalsvilja och ömsesidig respekt bygger framtidens samhällen och vinner mark på bekostnad av knutna nävar och hat mot andra, det är något att längta efter i den tid som är.
Regeringsförhandlingarna lär inte bli klara i brådrasket. Det talas om årsskiftet, men utan stress. På köpet kan förbundskansler Angela Merkel, i väntan på avlösning, komma att bli den mest långvariga på posten. Längre än Helmut Kohl.