Vad vi kan förvänta oss från regeringen är troligen inga större förändringar jämfört med föregående år. Det som däremot kan vara på tapeten för regeringens del är det svenska ordförandeskapet i OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Utrikesminister Ann Linde reste i förra veckan till Georgien för att diskutera de säkerhetspolitiska utmaningarna för landet. Sveriges bidrag till OSSE kan vid första anblicken verka otydligt, men i ljuset av omvärldsutvecklingen är det ack så viktigt att ett mindre land som Sverige ser till att den europeiska säkerhetsordningen hamnar högst upp på agendan.
Framförallt är det med utgångspunkt i de ökade stormaktsspänningarna som de mindre europeiska staternas rätt blir allt viktigare att värna. När så inte sker är katastrofen sällan långt borta. Både Ukraina och Georgien har fått uppleva detta under de senaste decennierna. Den europeiska säkerhetsordningen lär bli ett högt prioriterat ämne under riksdagsdebatten, men sker det på rätt sätt?
Europeisk säkerhet har blivit hetare än någonsin och den ryska gasen har onekligen hällt bränsle på brasan. Det omstridda Östersjöprojektet Nordstream-2 har återigen hamnat i fokus. För att parafrasera Liberalernas förra partiledare Jan Björklund finns det flera problem med gasen, dels är den rysk och dels är det naturgas – och därmed inte särskilt miljövänlig. Fler och fler anser att projektet borde stoppas. Inte minst för att det ökar Europas beroende av Ryssland och att det blir en kassako för den, på goda grunder, hårt kritiserade Putinregimen.
Kremls aggressiva behandling av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fått det att mullra även på andra sidan Atlanten. USA hotar om sanktioner mot bolag som arbetar med pipelineprojektet (WSJ 16/2). Från amerikansk synvinkel innehåller infrastrukturprojektet stora risker för USA:s Natoallierade. Tyskland har en annan syn på projektet. Tyska socialdemokratiska presidenten Frank-Walter Steinmeier hävdar med hänvisning till andra världskriget att Tyskland är skyldiga pipelinen till Ryssland (The Times 9/2). Det är egentligen ett svepskäl för att dölja den egna ekonomiska kalkylen att Tyskland måste luta sig mot rysk gas för att klara sitt växande energibehov.
För Sveriges del har Nordstream-2 även tidigare orsakat politiskt rabalder, på hemmaplan. Det var när Karlshamns kommun gav klartecken till att den lokala hamnen skulle användas för projektet. Trots att rikspolitiken tryckte på för ett avslag. Några fler jobb i Karlshamns kommun fick då olyckligtvis väga tyngre än Sveriges och Europas gemensamma säkerhetsbehov.
När riksdagens partier debatterar svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan vi i vanlig ordning förvänta oss en hög svansföring i ett antal frågor. Tyvärr brukar de fina idealen blekna desto närmare frågorna rör sig det egna närområdet. Det är enkelt att stå upp för Ukrainas och Georgiens suveränitet ute i världen, men desto svårare att markera när det gäller politiska och ekonomiska intressen på hemmaplan.
Nordstream-2 är ett riskfyllt och politiskt tvivelaktigt projekt, ur miljö- såväl som säkerhetssynpunkt. Förhoppningsvis kan frågan nu lyftas som en nyckel till att säkra den europeiska säkerhetsordningen. Sverige borde göra mer för att sätta press mot projektet i sin helhet.