Det finns stora och små tragedier i vår samtid. Det lilla kan tyckas futtigt i en tid där det stora, Ukrainakriget, upptar lejonparten av vår dagliga uppmärksamhet. Likväl spelar det roll, det där som tilldrog sig på Oscarsgalan.
Skådespelaren – och en av Oscarvinnarna – Will Smith tappade fattningen när programledaren Chris Rock skämtade om Smiths fru Jada Pinkett Smith. Med följden att han klev upp på scenen och lappade till Rock. I en värld där gränserna mellan realitet och replik ibland är svåra att skönja, kom våldet med en slags känsla av overklighet. Hände det där?
I kändisarnas Hollywood är det de hårdhudade som klarar sig bäst. Den som är med får tåla, mycket. Strålkastarljuset ger inget utrymme för nåd.
Chris Rocks skämt gällde Jada Smiths frisyr, med referens till en inte så framgångsrik film, G I Jane från 1997, där Demi Moore hade huvudrollen, en militär med rakad skalle. Om Jada Smiths frisyr nu hade varit helt självvald då hade skämtet varit en sylvass prickning, för andra att garva åt. Men eftersom skämtet också hånade offret för en åkomma som leder till håravfall, var det ett riktat slag nedåt. Elakt, helt enkelt. Sådan humor är svår att skilja från mobbning.
Will Smiths respons, örfilen, var inte heller ursäktlig. De stående ovationerna i samband med priset han fick som bästa huvudroll i en film, var därför märkliga. Som om inget hade hänt. I det tårfyllda tacktalet kom dock någon form av ursäkt till publiken och arrangörerna, men inte till Chris Rock. Trots att här onekligen fanns och finns utrymme för ursäkter från båda håll vid närmare eftertanke. Humorn gick över gränsen, responsen likaså.
Det går att skämta om väldigt mycket. Men aldrig utan en rimlig tanke på den som skämtas med, samt hur försöket – att vara rolig, ironisk eller satirisk – faktiskt slår.
UPPDATERING (29/3, 10:50): Med eftertankens kranka blekhet som grund har Will Smith nu offentligt också bett Chris Rock om ursäkt. Värt att notera.