Det blir lite luddigt när regeringen hävdar att klimatperspektivet framöver ska vägas in i alla för klimatet relevanta frågor. Inget fel i sig, men det kommer garanterat att uppstå oenighet om vad som är klimatperspektivet – vilken vikt det bör ha och vilka åtgärder som är motiverade.
Därför är det intressant att studera skrivningarna bland de över 100 punkter som har packats in i klimathandlingsplanen, den praktik som ska ge svaren. En del är luftigt, en del är väldigt specifikt. Här bubblar inte minst en förbudsiver som liberala partier bör finna svårsmält.
Planen fokuserar på inhemsk klimatpåverkan, inte den påverkan som kommer av svensk konsumtion av produkter producerade på annan plats i världen. Det kommer en sådan framtidsplan också, framöver. Det lär dock bli en hel del huvudbry kring hur dessa konsumtionseffekter ska räknas till och från – och vilka konsekvenser detta ska få nationellt sett.
Det påminner om att det breda klimatperspektivet sällan är något inhemskt, utan en sammanflätning av en global mångfald. Något gott, något ont. Vår klimatvänliga produktion blir exempelvis någon annans klimatvänliga konsumtion. Mycket av det som vi exporterar, i ett land med bland annat klimatmässigt god energiproduktion, kan bidra till minskade utsläpp på annan plats - och omvänt.
Den avgörande makten finns på ett gränsöverskridande plan – och efter svårigheterna vid det nyligen avslutade klimatmötet i Madrid ser det numera ut som att snabbtänkta kommersiella aktörer ofta agerar med en mer klimatinriktad framtidsvision än vad politiker kan enas om. Politiska kompromisser blir ofta lösa i kanterna, det kommersiella prickar en efterfrågan.
Sex av sju punkter under rubriken EU i klimathandlingsplanen går för övrigt ut på att ”Sverige driver på”. Eftersom den faktiska makten inte ligger hos vare sig regering eller svensk riksdag är det ungefär så pass handlingskraftigt som det går att formulera. Att driva på där det går.
Mer handfast blir det med skrivningar om hur en förnyad svensk fordonsflotta, som i betydligt större utsträckning än i dag lär bestå av eldrivna fordon, måste kompletteras med en utbyggnad av laddstolpar samt möjligheten att använda gatlyktor som laddplatser. Det är utmärkt att skrivningarna om flygets framtid handlar om mer hållbara bränslen, exempelvis, och inte flygförbud och skam. Det är också rimligt att skattefinansierade rabatter för inköp av miljöfordon ska öronmärkas på ett sätt som gör att fordonen blir kvar i landet längre än till första vidareförsäljning. Och nog är det klokt att nyproduktion av bostäder ska kunna kopplas till krav på ett visst antal laddplatser, men om det samtidigt ska främjas ”alternativ till bil” i städer är frågan vad som kommer först och rankas högst. Räkna med konflikter.
Om klimatfrågan ska integreras i ”alla relevanta politikområden” som nu regeringen lovar, är det ett krav att det görs på ett sätt som ”gynnar vårt välstånd och våra företag”. Inom klimatpolitiken finns givna målkonflikter mellan tillväxtmotståndare och tillväxtförespråkare, mellan förbudsiver och teknikoptimism. Därför är det så viktigt att exempelvis planen för skogsbruket innehåller markeringar om att främja växande skogsnäring och ett hållbart skogsbruk, liksom en ökad produktion av biomassa. Det vi förbrukar där kan ju brukas igen. Där bör politikens fokus finnas.