Tidöavtalet är hårt präglat av SD-politik och styr vad Moderaterna kan göra i regeringsställning. Det styr också vad partiet har rätt att kritisera koalitionspartierna för.
Alla partier – utom Sverigedemokraterna – offentliggör sin valanalys. Det ger partierna ett utrymme att kritiskt granska den egna valrörelsens budskap, former och effekter, öppet på ett någorlunda ärligt sätt.
Moderaterna kan sägas ha vunnit valet. Partiet vann statsministerposten och dominerar regeringen, där Kristdemokraterna och Liberalerna utgör stöd. Priset var omfattande eftergifter till Sverigedemokraterna och vilken regeringspolitik som kan föras. Det är Tidöavtalet.
Moderaterna jublade förstås över segern, men mer utåt än inåt.
Vi kan inte vinna fler val så här, säger nu Moderaternas toppnamn i Stockholm, Christoffer Fjellner till DN. Han är även före detta Europaparlamentariker. Enligt partets valanalys spelar storstadsväljarnas motvilja mot Sverigedemokraterna in i att M tappar stöd och makt, inte minst i Stockholm.
71 procent av väljarna i Stockholms stad ogillar Sverigedemokraterna, enligt Novus eftervalsmätning. I genomsnitt är den siffran 55 procent för Sverige som helhet. Gemenskapen med SD vann valet, men det kostade väljare i strategiska områden.
Resan till Tidö kostade också resterna av vänskapen med Centerpartiet, inte bara med Annie Lööf. Det finns moderater som beklagar detta mellan skål och vägg, men få vågar ha den uppfattningen öppet. Lojalitetsklausulen med SD i Tidöavtalet är en bidragande faktor. En annan är partiets sedan länge prioriterade budskap om att ta avstånd från de drygt tio åren med Fredrik Reinfeldt och de Nya Moderaterna, för att behålla väljare som annars skulle röstat på ännu hårdare politik mot invandrare.
Varje parti gör vad det kan för att vinna. Alla vägval har ett pris. Det är ofta kännbart men sällan förödande. Att nu det näst största partiet i Tidökoalitionen, Moderaterna, ganska naket funderar på vad segerfesten kom att kosta, är värt att notera.
År 279 före Kristus stod slaget vid Asculum. Där segrade kungen av Epirus över den romerska republikens styrkor. Segern var kostsam med stora förluster i manskap. Kungen själv, Pyrrhus, påstås ha sagt: ”En sådan seger till, och jag är förlorad”. Utifrån detta formas begreppet pyrrhusseger, en triumf i stunden som i förlängningen leder till en avgörande förlust. När Moderaterna blickar mot resultaten av valet 2022 anar partiet konturerna av detta. Trots att M vann regeringsmakten och statsministerposten – den maktposition som ett parti som Socialdemokraterna anser ursäktar alla förluster och eftergifter.
Är alla segrar värt den framtida kostnaden? Den frågan ställdes på sin spets redan på romartiden. (Bilden är från en nutida festival som firar Roms grundande.)
Den moderata akilleshälen är nu det urbana. I traditionellt starka storstadsområden förlorade partiet väljare till just S och Magdalena Andersson, huvudmotståndaren, samtidigt som SD blev näst största parti. När M blickar framåt ser partiet en risk att den stora maktduellen framöver kan stå mellan S och SD, två partier som förvisso är olika men på ett antal sakpolitiska områden står närmare varandra än Moderaterna.