Budgetpropositionen för 2021 är den mest expansiva statsbudget vi kommer att se på många år framöver. Att det är möjligt att låta öka statsskulden öka från 35 procent till 42 procent av BNP beror förstås på pandemin. Behovet av en rejäl återstart för svensk ekonomi ger politisk möjlighet att blunda för storleken på underskottet.
Inget regeringsunderlag hade kommit undan med en mesig satsning på vården och omsorgen, inte efter det senaste halvårets erfarenheter. Inget regeringsunderlag hade kommit undan med att lämna svenska företag i sticket, när smittskyddsarbetet i vissa branscher mer eller mindre gjort det omöjligt att driva verksamheten. Inget regeringsunderlag hade kommit undan med att blunda för växande arbetslöshet eller undvika att ta krafttag mot brottsligheten. I gengäld kommer partierna undan med att ägna ytterst liten kraft åt hårda besparingar.
Vi ser därför en budget som drar på med utgifter som ska visa att dessa utgiftsområden är högt prioriterade. Det är en blandning av S-märkta och C-märkta reformer, garnerade med några av Miljöpartiets och Liberalernas hjärtefrågor. Januariavtalet är ju i första hand en följd av att Socialdemokraternas Stefan Löfven och Centerpartiets Annie Lööf gjorde upp om hur regeringsmakten ska utövas – och vilka reformer som ska prägla mandatperioden. Den ordningen kvarstår.
Inget parti inom januariavtalet är överlyckligt över varenda del i budgeten, men S och C är ändå väldigt nöjda var för sig. Miljöpartiet och Liberalerna kan med kraft lansera några egna sakpolitiska segrar. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni meddelade att regeringen har fått acceptera att Las-utredningens förslag nu är det som gäller, om inte arbetsmarknadens parter enas om moderniseringen av arbetsrätten. Miljöpartiets språkrör Per Bolund upprepar gärna att det nu ska bli åka av – med en pekande hand på tio miljarder i klimatpolitiska utgifter.
Det som framöver lär bli särskilt omdiskuterat är om satsningarna på lag och ordning, på polis, rättsväsende och samhällsskydd räcker till. Det är där som oppositionen till höger ser sin mest strategiska möjlighet att kritisera en budget som har satsningar på det mesta.
Pikant nog är delar av budgeten också sådant som Socialdemokraterna tidigare har förklarat som helt förkastliga, skattesänkningar för jobb och företagande exempelvis. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga hade inte blivit till utan Centerpartiet. Det handlar inte bara om att sänka trösklarna för att anställa unga. Det lättar också kostnadsbördan för många företag i de branscher som har drabbats extra hårt av smittskyddsåtgärderna. Företag som ofta har många unga anställda, verksamma inom turism och nöjesliv, hotell- och restaurang.
Det där med att ge och ta gäller även omvänt. Sådant som Annie Lööf aldrig hade föreslagit på egen hand får hennes parti nu acceptera, som byggsubventioner och förlängningen av det höjda taket i a-kassan. Krumbukterna kring försvarets finansiering bör i någon form också räknas dit.
Utgiftsökningarna är betydligt större än skattesänkningarna, men drygt 30 miljarder i tillfälligt eller permanent sänkta skatter är inte fy skam. Även om det förstås alltid ligger nära till för oppositionen att säga "för lite" och "felprioriterat". En liknande budget – med stora utgiftsökningar och stora skattesänkningar – lär dröja innan vi ser igen.