Ann Linde har hamnat i internationellt blåsväder. Efter sitt deltagande i en intervju med tyska Deutsche Welle har många kritiserat hennes insats. I en tid där ledarskap är välbehövligt blev Lindes intervju tvärtom ett uttryck för motsatsen.
I vad som kunde blivit en möjlighet att vara transparent och ödmjuk kom Lindes uttalanden att bli betraktade som oförstående och oförståeliga. Ett av de mest bisarra uttalandena berörde elefanten i rummet: coronadöden på äldreboendena.
När Sveriges utrikesminister får frågor om landets agerande förväntar vi oss ett erkännande och en förklaring. I detta fall fick vi en bortförklaring. Enligt Lindes uttalande skulle de höga dödstalen inte bero på regeringens coronastrategi, utan på de privata vårdbolagen. Det är fult att skylla ifrån sig, men vad innebär det när en minister visar motvillighet till att ta ansvar?
Om vi enskilt synar Lindes formulering kan vi som medborgare fundera över vad mer som regeringen inte anser att de har ansvar över. Visserligen har vi självständiga myndigheter, men det bortser inte ifrån att regeringen är högst ansvariga. Samma princip gäller hanteringen av corona, särskilt när över 5100 svenskar dött på grund av smittan.
Linde visade tyvärr ännu en gång sin ovilja att rikta ljuset mot huvudfrågan när hon ”pudlade” i en replik till Ulf Kristersson (M). Istället för att erkänna att hon som M-ledaren sa ”uppträtt arrogant” valde hon att ironiskt skylla sitt agerande på att hon inte var tillräckligt ”feminin” nog. En medveten misstolkning av att kritiken var av könslig karaktär, vilket den givetvis inte var. Det var ett oärligt försvar, men framför allt var det pinsamt.