Multisjuka 70-åriga ”Elsa” (som egentligen heter något annat) levde i Brandkärr, Nyköping. Hon hotades med vräkning. Lägenheten var misskött och hon låg efter med hyran. När kronofogdeinspektörerna kom in i lägenheten möttes de av Elsa hängandes i lampkroken. Hon likt många andra svenskar valde att begå självmord dagen hon skulle förlora sitt hem.
Elsa från Nyköping är ett av många fall av självmord kopplade till vräkningsförsök. I snitt sker ett självmord i månaden relaterat till vräkningar. Bara 2017 begicks 19 självmord i samband med vräkningar (Hem & Hyra, 21/9). Kronofogden har åtskilliga rapporter om vräkningar som slutat i värsta tänkbara scenario. Våren 2019 begick exempelvis en hyresgäst självmord genom att skjuta sig själv i huvudet när myndighetspersonal öppnade upp ytterdörren. Problemet är utbrett och känt, men varför har inte mer kunnat göras för att motverka den förödande trenden?
Samma dag som Elsa skulle vräkas fick hon enligt egen utsaga ingen information från kommun eller socialtjänst om vart hon skulle ta vägen. Desperat, utlämnad och panikslagen kontaktade hon dottern via sms. Elsa som hade en historia av psykisk ohälsa, självmordsförsök och fysiska krämpor var bokstavligen livrädd. Hon hade tidigare bett om att få komma in på äldreboende, men nekades. Vart skulle hon ta vägen som knappt kunde ta tillvara på sitt hem och sig själv?
I sms med barnen kan vi läsa om hur tankegångarna gick dagen innan hon skulle tvingas lämna sin lägenhet. En av de mest slående bitarna i historien är bristen på information från socialtjänsten. I sms:en framkommer det att Elsa planerade att – i brist på alternativ – flytta ut i skogen, men att hon var orolig över att hon inte skulle kunna ladda sin permobil där. Dagen innan vräkningen skulle Elsa blivit uppringd av en sjuksköterska, men på grund av ”hög arbetsbelastning” sköts det upp. I sms med dottern skrev Elsa att hennes handläggare dagen före vräkningen ”inte hittat” någonstans för henne att bo (SN, 17/5-17).
Tiden började rinna ut och Elsa fick enligt dottern ingen information om var hon skulle bo. Hennes historia slutade i en tragedi som kanske inte behövde ha skett. Dottern och sonen får senare reda på via begärda handlingar från kommunen att socialtjänsten hade bokat hotellrum till Elsa på ett lokalt hotell. Det är dock något som Elsa troligen inte visste något om. Särskilt inte om hon oroade sig över att som handikappad, multisjuk pensionär tvingas flytta ut till ett tält i skogen.
Det är svårt att inte fundera på vad som hade hänt Elsa om informationen varit tydligare från kommunens sida. Det är lätt att vara efterklok, men att vara transparent och tydlig om människors boendesituation är givetvis avgörande i sammanhanget för att minska det psykiska lidandet som bidrar till självmord. Här krävs det omtag i kommunens rutiner – i både transparens och samverkan – för att rädda liv. Att inte mer gjorts tidigare är under all kritik för välfärdslandet Sverige.