Diskussionen om jämställda bolagsstyrelser – problemet med enkönade styrelser – är allt annat än något nytt. Trots att det inte precis finns något uttalat och högljutt motstånd mot påståendet att en jämn könsfördelning är bra och eftersträvasvärd går förändringar sakta. Mycket fortsätter vara som det har varit.
SN:s artiklar om läget för stora bolag i Sörmland visar att bristen på kvinnor i styrelserummen är ett nu-problem. Inte sedan. Här i vårt närområde. Ingen med kommersiell insikt vill skryta med att ”I vår styrelse sitter inga kvinnor!” eller ”Vårt bolag styrs bara av kompetenta män!”, varken på stora skyltar vid huvudkontoret eller i kommunikationen på nätet.
En enkönad styrelse på 2020-talet för ett större sörmländskt bolag, är en dålig affär. Det skadar varumärket och signalerar en påtaglig mossighet. Relevant bolagskompetens finns att tillgå, inte bara bland män. Östsvenska handelskammarens 100-lista är i sammanhanget utmärkt. Den som automatiskt inte har ett brett urval av kvinnor och män, kan alltid hitta kvalificerade kontakter där.
Bolagsstyrelser är en enskild fråga i ett större problem. Det är inte något som skulle lösa all ojämställdhet på en gång i samhället vi lever i. Däremot är det en uppenbar svaghet för seriösa bolag att svara upp mot.
Det är inte en slump när ett centralt beslutsorgan bara består av män. Det är ett medvetet och alarmerande enögt val. Att beklaga läget räcker inte, åtgärda är det som räknas. Kvinnor med rätt egenskaper för en bolagsstyrelse är ingen bristvara. Det är rekryteringskunskaperna som inte håller måttet, i bästa fall. Alternativet är något mer inskränkt: att man helt enkelt inte vill.