Ensamma gärningsmän som går in för att skada många är erkänt svåra att stoppa innan det sker. Det brutala våldsdådet i Vetlanda understryker detta, oavsett om det var ett terrordåd eller inte.
Den första torsdagen i mars har kommit att ses som en småländsk nationaldag. För alla med en närhet till eller identitet i de små landen – från höglandet och Vätterbygden ned till gränsen mot Skåne och Blekinge. En mångfald förenad av snarlika dialekter.
Men 2021 års första marstorsdag gick i mörkrets tecken. Onsdagens brutala dåd i Vetlanda – i smålandet Njudung – överskuggade. Åtta personer skadades när en man gick till angrepp med en kniv. Tre av offren fick skador som bedömdes livshotande inledningsvis. En man i 20-årsåldern skottskadades av polisen vid gripandet i samband med dådet. Den misstänkte gärningsmannen är afghansk medborgare och kom till Sverige 2016.
Mordförsöken skakar om och skrämmer, i ett lokalsamhälle lika mycket som en storstad. Vardagen blir till oro och otrygghet. Såväl statsministern som inrikesministern och riksdagens partiledare markerade mot dådet.
Vi vet i stora drag vad som hände, utifrån medierapportering och vad polisen har berättat utåt. Motivet kommer att ta mer tid att slå fast. I nuläget är det inte ett misstänkt terrorbrott, händelserna utreds som mordförsök.
Om detta senare bekräftas som terror följer viktiga frågor. Inte bara om varför, utan också med vilka krafter som stöd eller inspiration? Anade Säpo något? Hur är beredskapen att ingripa mot pågående våldsdåd i en småstad på svensk landsbygd? Var MSB:s vägledning för hur dylika brott ska hanteras till nytta? De sistnämnda frågorna gäller förstås även om det inte fanns ett terroristmotiv för dådet.