Den estniska huvudstaden Tallinn är en vacker Östersjöhamn, med sin Hansahistoria och en blick vänd mot havet och de månghundraåriga nordisk-baltiska transportleder som förenar vårt hörn av världen. Frändskaper värda att värna och bejaka.
Så här i februari bjuder staden på töväder och vintervindar. Detta i en tid där de flestas ögon följer nyhetsflöden och annan medierapportering med fokus på Ukraina. Det är en europeisk grannstat som, precis som Estland, Lettland och Litauen, har som mål att aldrig mer bli trampad under av en rysk eller sovjetisk stövel.
Det är en allvarlig tid och Estland präglas av ett allvarets lugn. Vi har aldrig varit så nära ett storkrig i Europa sedan Sovjetunionens undergång och det kalla krigets slut. Uppmärksamheten på Putin-regimens militära förflyttningar och det väpnade maktspråket i riktning mot grannländerna, är en aktiv vaksamhet. Hotet mot Ukraina tvingar Europas demokratier och Natos medlemsstater att fokusera på egna fotfästen och gemensamma behov av värnkraft och handlingskraft.
Rygga inte undan, stå kvar. Oja dig mindre, gör mer.
Dagens Ryssland är en stark vapenmakt, men ingen ekonomisk jätte. Detta bildar fond till det väpnade maktspråket. De imperialistiska tongångarna i Moskva drivs av fantomsmärtor från Kalla kriget, samt hur tsar- och Moskvariket en gång expanderade historiskt. Som erövrare och kolonialmakt. Andra ska lyda.
Putinregimen har inte råd med en befolkning som vänder blicken inåt och efterfrågar mer demokratiska samhällens fördelar. När Belarus modiga befolkning ställde sig närmast mangrant upp för ett par år sedan i protest mot förtrycket och diktaturen, växte oron i Moskva. Motmedlen mot demokrati-kraven var att bistå diktatorn i grannstaten med ett mer våldsamt förtryck, samt aktivt omvandla området till en rysk buffertzon, ett marschområde mot väst.
Ukraina har inte gått att skrämma till lydnad. Den ryska ockupationen av Krimhalvön och kriget i Donbasområdet har manat till motstånd. Den ryska militära uppladdningen längs Ukrainas gränser utvidgar hotbilden. Poängen med att hota med krig – öppet eller indirekt – är inte enbart att också gå i krig. Syftet är även att vinna fördelar gentemot omvärlden under de skyar som hotet formar.
Ryssland är en före detta stormakt med kärnvapen. Regimen har föga intresse av att förbättra livet för ryssarna i allmänhet. Maktens energi läggs på hot, propaganda, vapenskrammel och ett enträget arbete för att skapa söndring i Europa och väst som helhet, sår som kan utnyttjas inom ramen för det vi kallar gråzonskrigföring, mer än just det militära. För ett land som Estland, där den imperialistiska grannen står ett stenkast bort, är detta inget nytt. Det ingår i vardagsbilden. Sverige har okunniga ytor kvar att täcka.
Den estniska underrättelsetjänstens nyutkomna årsbok inleds med ett tydligt besked: Ryssland är redo att gå i krig mot Ukraina. Krigsförberedelserna är omfattande och syftar till att förändra säkerhetsläget i Europa som helhet. Hot om krig är numera en integrerad del av regimens utrikespolitiska verktygslåda. Även om det inte skulle bli ett militärt ryskt anfall på Ukraina i närtid, är fingret kvar på avtryckaren.
Det påverkar oss alla.
För svensk del är det att ta rask lärdom av och förbereda oss mer, bättre och snabbare på vad som kan hända. Estland är en enträget aktiv röst inom Nato och EU för mer av gemensam samsyn, säkerhet och beredskap. Det demokratiska västs styrka växer av dess förmåga att hålla ihop och höja priset för en främmande makts möjlighet att nå destruktiva mål.
Med eller utan Natomedlemskap är Sverige del av denna gemenskap. Vi har att göra vårt.
