Turkiska källor berättar för brittiska BBC att landets president Recep Tayyip Erdogan ska ha fått ett brev från USA:s president Donald Trump och demonstrativt kastat det i papperskorgen. I brevet uppmanar Trump Erdogan att välja en återhållsam väg, att inte ”göra världen besviken”, inte slakta tusentals människor. Annars lovar Trump att krossa den turkiska ekonomin. Kanske utifrån den krassa insikten om att han begått ett stort strategiskt misstag i att släppa fram turkiska trupper i norra Syrien på kurdisk-kontrollerade områden.
Att Erdogan agerar demonstrativt kan knappast förvåna. Trump har förlorat mark – och Turkiet har tagit den. Erdogan ser sig som vinnare – trots massiv kritik i omvärlden.
Turkisk nationalism, hårdför och med udden riktad mot att sudda ut minoriteter, har en lång historia. Den uppstod inte med Erdogans maktinnehav och inte heller med den senaste vågen av hårdför och polariserande nationalism som har svept fram bland demokratiska stater i väst. Det är ett arv från det osmanska rikets sönderfall efter första världskriget, där turkisk nationalism under Kemal Ataturk tog över efter ett förlorat imperium med en mångfald av etniska grupper. Förtrycket av kurder och av kristna grupper har varit en del också av det moderna Turkiets historia, i sällskap med återkommande militärkupper och misslyckade försök att komma närmare Europa och EU.
Det är ur detta som Erdogans parti, förkastat det sekulära i Ataturks nationalism och i stället förenat den med ett maktsökande inom de muslimska sfärerna i Mellanöstern. Det kommer också till uttryck i invasionen av Syrien, av det under lång tid relativa ointresset för att bekämpa terrorgruppen IS.
Nu är det inte bara Erdogan som ser sig som en hård spelare. Avsändaren av brevet har en snarlik självbild. Vem är hårdast? Till vilket pris? Eller är det bara skuggspel?