Ledare: Ett enat Nato är en garant för fred

Försvarsalliansen Nato fyller 70 år, vilket har firats med pompa och ståt i London. För att förstå dagens tjafs måste vi först återvända till organisationens begynnelse. ”North Atlantic Treaty Organisation” bildades delvis som en motreaktion till det kommunistiska östblocket. Kalla kriget var ett faktum och hotet om sovjetisk invasion var överhängande i Västeuropa. Tillsammans garanterades alla medlemsländer gemensamma försvarsgarantier - i form av den kända Artikel 5. Om ett medlemsland blev angripet skulle det betraktas som ett angrepp på alla medlemsländer. 

I 70 år har Nato lyckats bekräfta att en enad front är en avgörande faktor för fred. Artikel 5 har som tur är aldrig behövts tas i bruk, men dess avskräckande effekt är fortfarande lika viktig som förr. Det kalla kriget töade bort för tre decennier sedan, men murens fall bar med sig nya säkerhetspolitiska utmaningar. 

Bristen på stormaktskonflikter ledde inte till någon evig fred. Tvärtom bestod 1990-talet av flertalet militära konflikter, varav Balkankriget var ett av dessa. De militära hoten har utvecklats avsevärt sedan 1900-talets början. Internet, AI och innovation har gjort vapnen vassare, starkare och smartare. Ny teknik har gjort hela samhället mer mobilt, men desto mer sårbart för störningar från en eventuell motståndare. Den som vill slå ut ett helt samhälle kan göra långt mycket mer från en dator i dag än vad som var möjligt med motsvarande medel för 30 år sedan. 

Det förändrade försvarslandskapet är i grund och botten roten till alliansens inre meningsskiljaktigheter. Vad har Nato för roll i vår nya, komplexa värld? Nato skapades i en annan säkerhetspolitisk verklighet, men behovet av ett gemensamt försvar är lika viktigt – nu som då. Kampen för fred och demokrati behöver alltid försvaras, oavsett vem eller vilka som hotar den. Vägen dit är däremot omdiskuterad, såväl om vad som bör prioriteras. Svaret för en gemensam riktning går att finna i det vi vill försvara.

Samtidigt som vapnen har blivit farligare har de odemokratiska staterna ökat sina globala maktanspråk. Ryssland har under senaste decenniet visat både på militär vilja och förmåga att verka utanför sina egna landsgränser. Delar av Georgien och Ukraina är fortfarande illegalt ockuperade av ryska styrkor. Ryske presidenten Putin har inte visat några tecken på att regimen tänker backa ifrån sina nya positioner. Kriget är ett pågående faktum i östra Ukraina. Det är en sanning som ger Nato-länderna nog med incitament för att försvara resten av Europa.

Trots att Nato består av en salig blandning av länder med minst sagt excentriska ledare finns det fortfarande mer som förenar än splittrar. 70 år av gemensamt samarbete kommer inte försvinna när alla medlemsländer fortsatt delar samma mål. Vägen dit är likt allt annat inom politikens värld möjligt att förhandla om. Det är också i det ljuset som vi bör se de interna meningsskiljaktigheterna – inte för att det saknas samförstånd om grundstommen, utan om vilka kortsiktiga medel som ska användas för att föra alliansen framåt.

Toppmötet i London avslutades med nyheten om en förnyad försvarsplan för Polen och Baltikum. Det är ett beslut som visar både på enighet och samförstånd om framtidens utmaningar för Europa – och alliansen som helhet.