Måndagkvällen den 30 augusti lämnade det sista amerikanska militärplanet Hamid Karzai-flygplatsen i Kabul, vilket satte punkt för en tjugo år lång Nato-ledd insats i Afghanistan som också Sverige deltagit i. För Sverige och övriga EU blev det amerikanska tillbakadragandet och talibanernas maktövertagande en kalldusch. USA:s allierade och partners kunde bara förhålla sig till färdiga beslut som amerikanerna redan hade fattat, och många länder hade svårt att få ut sina medborgare och lokalt anställda.
Dessa svårigheter gav nytt liv åt idén att EU bör utveckla egna försvarsförmågor. Gemensamt försvar är ”inte längre valfritt”, sade till exempel den franske EU-kommissionären Thierry Breton till affärstidningen Financial Times. EU:s utrikeschef Josep Borrell har därför presenterat ett förslag att utveckla en EU-gemensam insatsstyrka på cirka 5 000 man, vilket nästan motsvarar hur många amerikanska soldater som krävdes för att säkra flygplatsen i Kabul under den nyss avslutade evakueringen.
Den svenska regeringen är dock skeptisk. ”Jag väljer att betona andra saker än Borrell”, sade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en intervju med Sveriges Radio (2/9). Hultqvist betonar i stället det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med USA, som han menar är avgörande för stabilitet i vår del av världen. Försvarsministern har rätt i att det vore oklokt att bygga parallella strukturer vid sidan av Natos, men han verkar inte dra den logiska slutsatsen av sina egna idéer.
”Hultqvist-doktrinen”, om man nu kan tala om en sådan, har präglats av en grundläggande självmotsägelse: att banden till USA har betonats och stärkts – genom exempelvis ett trilateralt avtal där också Finland ingår – samtidigt som Sverige alltjämt står utanför den transatlantiska gemenskap som faktiskt innebär en försvarsgaranti, nämligen Nato. Den linjen har också inneburit att den svenska regeringen har varit tämligen ointresserade av fördjupade försvarssamarbeten på EU-nivå.
Hultqvist har investerat mycket politiskt kapital i att värna den transatlantiska förbindelsen, och det är förståeligt att han värnar om den nu. Men i ett läge där Sverige inte ens är USA:s allierade utan bara en ”partner”, och när den politiska aptiten i USA på internationella insatser är ytterst begränsad, är det ogenomtänkt att lägga alla ägg i en korg. Till skillnad från tiden efter andra världskriget kommer USA:s fokus nu att flytta från Europa till Asien (framför allt Kina), och även om amerikansk militär kapacitet fortfarande behövs i Europa är det ett faktum att Sverige och resten av EU måste klara sig på egen hand i högre utsträckning.
I den kommande boken ”Vägval” (Ekerlids förlag) belyser generallöjtnant Michael Claesson och Zebulon Carlander att Sverige behöver hitta nya vägar att främja sina säkerhetspolitiska intressen i olika internationella forum, inklusive i EU och i förhållande till Nato. Bland annat kommer Sverige sannolikt att behöva ompröva vilken roll EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten ska spela, och vilket fokus de ska ha. Vi kan inte längre bygga säkerhet i vårt närområde utan allianser; ett ensamt Sverige är också ett otryggt Sverige. Peter Hultqvists nej-sägarlinje börjar bli alltmer ohållbar.