500 miljarder euro ska läggas i gemensam EU-fond för återhämtningen efter coronakrisen, om Tyskland och Frankrikes gemensamma förslag blir verklighet.

Förslaget är att EU-länderna gemensamt ska ta upp lån för att hjälpa länder som Spanien och Italien, som drabbats särskilt hårt av pandemin. Från fonden ska dessa medel delas ut som bidrag inom ramen för EU:s långtidsbudget, inte som lån.

Samhörigheten bygger på att nettobetalarna sätter solidariteten främst, inte minst Tyskland. Plus att medlemsländerna behöver ta ställning till maktförskjutningen över fonden till EU-nivå.

Sverige är måttligt roat. Finansminister Magdalena Andersson (S) säger till DN att det är ”också viktigt att säga att solidaritet inte bara handlar om att länder i norr ska betala till länder i söder”. Det finns en ledning till att Sverige som nettobetalare gör den typen av markeringar. För den som får stå för fiolerna är det viktigt att musiken är i ton och framförs på rätt sätt.

Förslaget går garanterat att skruva på, hur fonden finansieras eller kontrolleras. Men det går inte att komma ifrån att några EU:s medlemsstater har drabbats hårdare än andra. Oberoende av kvaliteten på respektive statsfinanser.

Om återhämtningen i Europa håller hyfsad fart på många håll är det att föredra än att vissa ekonomier fastnar i ständigt krisläge. Dessutom minskar det utrymmet för andra krafter – läs diktaturer med antidemokratisk agenda – att spela på bilden av att demokratier i gemenskap inte klarar att stötta varandra. 

Därför finns det skäl att fundera vidare på en pandemifond eller en europeisk Marshallplan, om man så vill. Ett fattigt Europa är ett sårbart Europa.