Spelet kring pensionerna är ovärdigt, men inte oväntat. I den kortsiktiga politiken är inget heligt. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna har valt att se längre än till nästa val, på helhetens bekostnad.
Allting fick sin kulmen på måndagsförmiddagen när Centerpartiets kompromissförslag i pensionsgruppen inte fick gehör från Moderaterna. Det var viktigare för M att hålla ihop med Sverigedemokraterna än att värna pensionsgruppens långsiktiga åtaganden.
Pensionsgruppen ska vara ett värn mot populism och framstressat valfläsk. Det ansvarstagandet är för svagt just nu. Inte blev något bättre av det ovärdiga följdstöket i Finansutskottet, där kompromissen stoppades.
Eftersom C gjort upp med regeringen om totalförsvarsfinansiering, krisstöd till bönderna och Ukraina-stöd blev pensionerna den tredje kompromiss som gav C utrymme att backa upp regeringens vårändringsbudget. Innehållet har C nu varit med om att påverka, men det blir med en lutning åt vänster.
På så vis vinner Moderaterna en del av det griniga kycklingracet i vem tar vem, med syftet att pressa C åt vänster. Men detta sker samtidigt som Moderaternas koalition med SD förlorar i budgetvoteringen. Om Ulf Kristersson eller Annie Lööf är nöjda med utfallet är det på själsfattig grund.
Socialdemokraterna landar på plus. Regeringen får igenom sin budget trots ett ovärdigt spel utanför pensionsgruppen med V om pensionerna. Allt är så kortsiktigt räknat. Inte heller Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet lär sucka över utfallet– i och med att pensionsgruppen undermineras.
Vi ser en tjafsig valrörelse där det faktiska innehållet helt kommer i skymundan av vem tar vem. Den största förloraren är borgerligheten, de fyra tidigare Allianspartierna. Även om partierna har backat upp motsatta förslag, har de likväl inga segrar värda namnet att visa upp.