Frankrike valde väg. Till slut blev det en tydlig segermarginal för den sittande liberale presidenten Emmanuel Macron i kampen mot Front Nationals kandidat Marine Le Pen, en hårdför högernationalist för den som vill ha ett mildare ord än fascist. Att det fanns en utpräglad oro för hur det skulle gå i franska valet visar att hotet från de svarta krafterna ingalunda är borta. Macron styr i mitten omgiven av aggressiva ytterkantsföreträdare.
Ur ett Europa-perspektiv var valsegern mycket värdefull. Ett Frankrike som står upp för EU-samarbetet väger tungt i den tid som är. Alla väljare älskar inte den franske presidenten, men han har visat jämförelsevis goda förtroendesiffror och har drivit igenom flera större reformer. En tydlig majoritet ställde upp bakom Macron, när alternativet var en högerextrem kandidat och ett parti som länge haft den ryska Putin-regimen som bankir.
Det går alltså att andas ut något, men inte mer. Problemen finns kvar. Le Pen rider på stödet från EU-fientliga och invandringsmotståndare. Men det högre valresultatet för hennes del jämfört med 2017 är en följd av mer utpräglad missnöjespolitik, allt från drivmedelspriser till en kamp mot "eliten", "de rika".
Helhetsbilden visar ett Frankrike som är splittrat. Traditionella höger- och vänsterpartier, Republikanerna och Socialistpartiet, är närmast utraderade i kampen om presidentposten. De kommande parlamentsvalen kommer att avgöra vilket utrymme Macron har för att driva fram sitt politiska program under denna andra och avslutande mandatperiod. Macron har inte bara en ilsken ytterkantshöger emot sig, utan även en lika aggressiv ytterkantsvänster.
Den franske presidenten lär använda de kommande åren till att stärka förtroendet för mer av mittenpolitik på hemmaplan, men samtidigt lär han naturligtvis också vilja framstå som EU:s ledande kraft. Inte minst med ett Tyskland efter Angela Merkel som famlar efter en linje och har märkbart svårt att visa ett fullt stöd för det angripna Ukraina.
Medan Macron firade valsegern kom även ett viktigt besked från ett annat EU-land, Slovenien. Där firade affärsmannen Robert Golob och det gröna partiet Frihetsrörelsen, GS, stora valframgångar. GS bildades så sent som i januari och blev största parti. Det finns en stor risk för massa nybörjarproblem, men valet gav tydligt utslag. Det var ett nej tack till sittande konservativa premiärministern Janez Janša, som har styrt i två år och försökt driva Slovenien i mer auktoritär riktning, en urholkning av demokratin som redan har skett i grannlandet Ungern under Viktor Orbán. Ett ökat politiskt engagemang bland unga är en delförklaring till framgångarna för Golob.
Det ryska anfallskriget i Ukraina är en daglig påminnelse om vilka krafter som hotar Europas demokratier. Den ryska regimens påverkansinsatser för att frammana splittring inom EU, via ytterligheter, falska nyheter och missnöjesgrupper har pågått under många år. Med målet att underminera EU:s kraft och förmåga att exempelvis backa upp ett land som Ukraina.
Varje demokratiskt val inom EU blir på så vis en viktig mätpunkt på styrkan i motståndet och förmågan till gemensamma tag. Ett Frankrike styrt av en Putin-marionett hade varit mumma för den ryska imperialismen. Nu vann i stället Emmanuel Macron igen. Inte minst ur ett makroperspektiv var det bästa möjliga utfall.