Med knappa marginaler kommer Ulf Kristersson (M) att leda Sveriges nästa regering. Den gångna mandatperioden har kännetecknats av ett svårt parlamentariskt läge, där sakpolitiken har hamnat i skymundan bakom regeringsbildningar och misstroendevotum. Men kommande mandatperiod ger nya möjligheter, inte bara för regeringsunderlaget, utan minst lika mycket för de nya oppositionspartierna och Centerpartiet i synnerhet.

Centerpartiet har tagit ett stort ansvar under mandatperioden. Med januariavtalet såg man till att Sverige fick en regering på plats efter 129 dagar av sonderingar. Men detta kom till ett pris, där C emellanåt gjorde avkall på sin egen politik. Trots sin nya positionering som en självständig liberal kraft i mitten av svensk politik, präglades mandatperioden främst av Centerpartiets stöd för den socialdemokratiska regeringen. Partiledaren Annie Lööfs intervjuer under valrörelsen resulterade till slut närmast alltid i frågan om Centerpartiets syn på regeringsfrågan, oberoende av vilken sakfråga som var utgångspunkten. Strax inpå valdagen valde hon att för första gången tydligt säga att hon föredrog Magdalena Andersson som statsminister. Lööf fick aldrig chansen att pröva den tesen i skarpt läge. 

I stället kommer Centerpartiet nu sitta i opposition, med en ny partiledare. För många Centerpartister var valresultatet långt ifrån det man hade önskat. På många håll var siffrorna dystra. Men det finns en ljusglimt för C i detta – en helt ny plattform att faktiskt få lyfta fram sin egen sakpolitik. 

C är nu det enda partiet i Sveriges riksdag som fortsatt tar fullt avstamp i Alliansens idéer och kärnvärden: det fria, marknadsliberala och öppna samhället. Det är en position som Centerpartiet måste nyttja och värna för att format ett konkret alternativ, både till den regerande högerkoalitionen och till Socialdemokraterna. 

Frågor om de gröna näringarna, om klimatet, ekonomin och företagsamheten kan åter bli tydliga som partiets paradgrenar. Den politikutvecklingen måste dock ske på eget bevåg och inte utformas för att främst gå i polemik mot någon annan. Den resan gör C bäst i självständig opposition.

Om C tar till vara denna möjlighet kommer det emellertid att utvidga avståndet mellan C och S, i och med att partierna utvecklas separat under fyra år i opposition utan krav på att kompromissa med varandra. Socialdemokraternas politiska riktning framöver är svårt att förutspå bestämt, med både ett försvagat Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det är fyra år till nästa ordinarie val, att diskutera framtida regeringsunderlag är förhastat. 

En sak är dock säker: de kommande oppositionsåren kommer gynna de partier som riktar mer fokus på sin egen sakpolitik. Det kommer dessutom att vara nyttigt för både politiken och mediebevakningen att slippa ständiga vem-tar-vem-diskussioner som kväver andra samhällsviktiga frågeställningar.