I mitten av juni presenterade Moderaternas mediepolitiska arbetsgrupp sin slutgiltiga rapport som föreslår en ny väg framåt för det svenska medielandskapet. Rapporten pekar på behovet av en uppdaterad mediepolitik i Sverige och i EU med hänvisning till både digitalisering och globalisering.

Rapportens fokus på hoten från främmande makt är av särskilt intresse. Mediernas roll i kampen mot desinformation är avgörande för att medborgare ska inneha sann fakta och kunskap om omvärldsläget. Det är positivt att rapporten understryker behovet av att skyndsamt upprätta de nya myndigheterna för psykologiskt försvar och cybersäkerhet. En annan punkt som lyfts som avgörande för att bekämpa desinformation och påverkansförsök är allmänhetens förmåga att tänka kritiskt och ta till sig information. Kunskapsspridning gentemot allmänheten pekas ut som en viktig uppgift för att bland annat bekämpa främmande makts påverkansförsök. Vem ska då ansvara för det? Rapportförfattarna menar att det är de nya säkerhetspolitiska myndigheterna som ska ansvara för kunskapsspridningen till allmänheten. 

Det är ifråga om kunskapsspridning och det psykologiska försvaret som det börjar bli svårt att förstå vad som faktiskt är rapportens huvudfokus. Moderaterna har tidigare knappast hymlat om att de varit kritiska mot utformningen av public service, då främst med hänvisning till kostnadseffektivitet. Arbetsgruppen föreslår bland annat att public service-bolagen inte ska bedriva "oschysst konkurrens" mot andra kommersiella TV- och radioföretag. Att SVT inte ska producera Melodifestivalen är ett praktiskt exempel på vad som lika gärna skulle kunna sändas på TV4. Underhållning är mycket riktigt inte det viktigaste eller mest relevanta inom public service. Det som däremot är oförståeligt är det långtgående förslaget om att helt stänga ner Utbildningsradion (UR). 

I rapporten föreslås att UR läggs ner och utbildningsuppdraget inkorporeras inom de andra public service-grenarna SVT och SR. Att SVT och SR fortsatt ska hållas åtskiljda försvaras med den tekniska förevändningen att det är skillnad på att producera TV och radio. Utbildningsradions uppdrag som är särskilt avskiljt från nyhets- och underhållningsverksamheten bör enligt förslaget därför ur kostnads- och effektivitetssynpunkt flyttas. Rapportförfattarna nyanserar tyvärr inte bedömningen mer än att det rent principiellt inte finns några skäl till varför UR ska hållas separat. 

Förändring ur effektivitetssynpunkt är inte per se fel, inte heller av ideologiska skäl. Det finns ändock en överhängande risk att den nyhetsoberoende utbildningsverksamheten tappar fokus, udd och kvalitet om uppdraget ska trängas in hos de två andra verksamheterna som hittills sysslat med nyheter och underhållning. 

Det är på så vis obegripligt varför M skulle vilja avveckla den verksamhet som i praktiken utgör kärnan i public service-uppdraget, det vill säga utbildning och folkbildning. Rapporten har i tidigare kapitel understrukit betydelsen av kunskapsspridning, vilket innefattar mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Främjandet av bildning, kritiskt tänkande och kunskapsspridning, själva kärnverksamheten hos UR, är ironiskt nog precis det som Moderaterna lyfter fram som spjutspetsen i kampen mot främmande makts påverkansförsök. 

Det allmängiltiga uppdraget om kunskapsspridning kan omöjligtvis ses som ett enskilt ansvarsområde för myndigheten för psykologiskt försvar. Kunskapsspridning är mer än en myndighetspamflett om "när krisen eller kriget kommer". Långsiktigt hållbar kunskapsspridning förutsätter en systematisk kunskapsproduktion av lättillgängligt utbildningsmaterial om alla samhällsområden, även de som för tillfället saknar nyhetsvärde eller saknar kommersiell bäring.

UR:s folkbildande roll är central för försvaret av demokratin och vårt land. Moderaterna borde se till att skrota förslaget, inte UR.