Miljöaktivister från en rad organisationer hade samlats i Lysekil för att protestera. Mark- och miljööverdomstolens beslut kring utbyggnaden av Preemraffs oljeraffinaderi hade kunnat vara avgörandet på en sju år lång process, men regeringen har på förhand sagt att den kan tänka sig att överpröva domstolens beslut.

Lämpligheten i att regeringen kör över domstolar har kritiserats på goda grunder, men efter överdomstolens glasklara beviljande till utbyggnaden lär den blir svår för regeringen att avstyra.

 

Vid en första anblick kan kritiken framstå som rimlig. Preemraff, som redan i dag är en av Sveriges största utsläppare, räknar med att utsläppen kommer öka med en miljon ton koldioxid. Det motsvarar ungefär två procent av Sveriges totala utsläpp. Trots det är utbyggnaden av raffinaderiet i det närmaste ett skolboksexempel på där miljöpolitiken fungerar som den är tänkt. 

Tung industri, som oljeraffinaderier, omfattas av EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Utformningen är tekniskt komplicerad, men principen är enkel: förorenaren betalar och utsläppen minskar successivt genom att utsläppstaket sänks med tiden. Det vill säga, om regeringen stoppar utbyggnaden av Preemraff, kan företag på andra håll i Europa utnyttja utsläppsrätterna. Det intressanta är alltså inte att utsläppen inom Sveriges gränser ökar på marginalen.

 

Utsläppshandeln var länge kritiserad. Utsläppsrätterna var för många och priserna för låga, men reformer på senare år har botat många av barnsjukdomarna. Priserna har mångdubblats och i fjol noterades en historisk utsläppsminskning. Närmare nio procent minskade utsläppen för företag inom systemet jämfört med året innan. Det är framför allt koleldandet som minskat dramatiskt i spåren av utsläppsrätternas stigande priser. 

Till skillnad från Preemraffs utbyggnad möttes dock EU-kommissionens preliminära siffror av politisk och medial tystnad. På sätt och vis är det förståeligt. Utsläppshandel är politik när den är som minst rafflande: en politisk kompromiss som växte fram som en produkt av tidigare misslyckanden. Ett sömnpiller för miljörörelsens politiska drömmare.

I kompromisserna ligger också utsläppshandelns största brister. Flyget räknas in – men bara om du flyger inom EU. På längre resor behöver inte flygbolagen betala för utsläppen. Sjöfarten slipper undan helt. Men brister innebär också potential. Omkring 45 procent av EU:s totala utsläpp omfattas i dag av utsläppshandeln. Att öka den andelen, om än bara marginellt, skulle bidra till omställningen i en omfattning som inga enskilda svenska åtgärder skulle kunna.

 

Tyvärr handlar dock miljörörelsens aktivism alltför ofta om idealism snarare än klimatåtgärder som faktiskt gör skillnad. Kampanjen mot Preemraff är en jakt på pyrrhussegrar, där utsläppsminskningarna i bästa fall är få om inga. I värsta fall flyttar tung svensk industri till länder med sämre miljöstandarder än Sveriges högt satta. Det beslutet lär i så fall fattas av politiker, men klok klimatpolitik vore det inte.