Demokrati är det friaste, mest väl fungerande styresskicket som världen har upplevt. Det är det tryggaste styresskicket och det på lång sikt starkaste och fredligaste. Därmed inte sagt att demokratiernas krafter kan urvattnas och förvridas. Det är vad som sker i vår tid, till exempel som en följd av hur den amerikanske presidenten och den franske presidenten drar, samtidigt, åt var sitt håll. Det sliter isär Europa och tunnar ut den transatlantiska länken. Splittringen mellan amerikansk och fransk syn på omvärlden skapar blottor som ses som möjligheter i Peking såväl som Moskva och Teheran.
Detta sätter en skugga över veckans Natomöte i London. Den amerikanska presidentadministrationen har under Donald Trumps tid aktivt försvagat gamla vänskapsband, ömsesidiga lojaliteter formade till ett högt pris. Lärdomar av blodiga världskrig, där kontrasterna mellan det totalitära och demokratiska ställdes på sin spets. Alltför många verkar ha glömt.
Ur ruinerna efter det andra världskrigets härjningar och i skuggan av kärnvapenhotet växte det hittills mest framgångsrika globala samhälle som världen har skådat fram. En demokratisk värld med gemensamma band formade en robust motvikt till det totalitära. Frihandel och en ny öppenhet gav historiska chanser att lyfta människor ur fattigdom. Fler fann frihet och bättre försörjning. Det låter vackert, i realiteten fanns det onekligen stora fläckar på den idealbilden under hela det kalla kriget och därefter. Men i grunden är det så att utvecklingen i de mognande demokratiernas kölvatten är något som vi alla har tjänat på, globalt.
Utan gränsöverskridande avtal om handel och rörlighet, utan breda forum som FN, EU och så vidare, då hade världen varit fattigare och mer osäker. Den utestängande nationalismen hade firat större framgångar. Vi dras nu samtidigt allt djupare in i en tid där liberala krafter såväl som den pragmatiska socialdemokratin och den marknadsekonomiska högern förlorar politiskt utrymme. I stället växer isolationismen, gödslad av främlingsfientlighet, och en alltmer auktoritär värdekonservatism, krafter som hellre söker fiender än samtal med oliktänkande.
Med en historielös och lynnig regim i Vita huset har USA kastats in i kriser och konflikter med gamla vänner och i stället skapat skenheliga vänskapsmöten med blodbesudlade diktatorer och andra hänsynslösa, auktoritära ledare. Ta bara konflikten, där den amerikanska presidenten ansåg sig kunna ta över Grönland från Danmark till ”rätt pris”, när den verkliga problematiken är hur den demokratiska världen gemensamt ska motverka att diktaturer som Kina och nyimperialistiska kärnvapenmakter som Ryssland ska dominera Arktisområdet. I Mellanöstern drar Natolandet Turkiet sig bort från demokratiska ambitioner samtidigt som EU har kohandlat med Erdogan-regimen om att stoppa flyktingar vid EU:s gräns, och USA har kohandlat om en större turkisk intressesfär i Syrien, på kurdernas och andra regionala USA-allierades bekostnad. Det är en brutal tid, en oredans tid för att använda ett aktuellt uttryck.
Frankrikes president Emmanuel Macron har svingat i väg på egen hand, för ett europeiskt försvar med tunnare transatlantisk länk. Det skulle måhända göra Frankrike till en viktigare aktör i en försvagad miljö, men ett EU-försvar blir aldrig starkare än dess samverkansförmåga med USA:s. Det är klokt att ha i minnet. Paris insikter om exempelvis säkerhetsläget i Östersjön och Arktis framstår återkommande som svagare än Washingtons.
Den demokratiska världen behöver sina väktare i väst, stater som trots sina olikheter kan stå gemensamt när det så krävs. I dag är kraften hos rösterna som vill verka för en mer demokratisk utveckling i de delar av världen som lider under totalitärt styre, korruption och avsaknad av mänskliga rättigheter, svagare än vad de borde vara. Det gör oss också globalt svagare inför de hot som berör oss alla som mänsklighet, alltifrån klimatförändringar och miljöförstöring till antibiotikarestistenta bakterier. I rädslans tid springer alltför många, även i demokratiska samhällen, de auktoritära järnnävarnas ärenden.