Det är rätt att vara upprörd över våldsamheterna och all förstörelse som de så kallade påskkravallerna ifjol orsakade. Ett stort antal poliser skadades i trygghetens tjänst. Det var för jävligt, på vardagssvenska sagt.
Hur långt ska polisen kunna gå för att försvara sig? Hur hårt fram ska våldsmonopolet gå för att sätta stopp för våldsamma demonstrationer eller upplopp?
Den här frågan ställdes alltså på sin spets i samband att en högerextrem provokatör haft för avsikt att elda upp exemplar av koranen i flera städer. Att bli upprörd över att någon annan eldar upp en bok ur sin egendom är inget skäl att ta till våld eller upplopp. Kravallerna hade fler ingredienser än just protester mot en koranbränning. Där fanns även aktivt kriminella som passade på att ge sig på ordningsmakten i upploppets myller. Det var en riskfylld och farlig situation.
De flesta har sett bilderna på förstörda och brinnande polisfordon. Fler än 200 poliser kom till skada. Vid något tillfälle skottskadades även individer som deltog i upploppet. Polisen tvingades öppna eld. Kriterierna var uppfyllda. Det har gått långt då – och, håll i er nu, det ska ha gått långt.
I vårt samhälle har polisen en laglig rätt att bruka dödligt våld, i nödvärn. När polisen tvingas skjuta, finns det en strikt ordning att följa och varje händelse följs upp för att kunna bedöma om agerandet var korrekt. Denna noggrannhet, och återhållsamhet, är ett professionellt åtagande som polismakten har med sig. Inte för att det är lätt utan för att det är samhälleligt värdefullt.
Påskkravallerna kommer att leda till uppdaterade slutsatser om hur polis och myndigheter kan och bör hantera våldsamma upplopp. Som en följd av SVT:s Uppdrag Gransknings serie om kravallerna valde nyligen den sörmländske riksdagsledamoten Adam Marttinen (SD) att uppmana polisen att skjuta fler våldsverkare tidigare i samband med upplopp. Den ytliga populismen är förenklad och hämndlysten. Här krävs en bredare analysram än vad denna ledamot av riksdagens justitieutskott mäktar med.
Om vi kräver att polisen oftare ska skjuta människor som är i upprört och våldsamt tillstånd, då förändrar det polisrollen i stort. Skjutvapenvåld blir till en tydligare norm. Vardagsriskerna för poliser och andra myndighetsutövare riskerar då samtidigt att öka. Det kan tyckas märkligt att varna för detta i en tid där alldeles för många gängkriminella skjuter varandra och ibland andra, men det är relevant. Statsmaktens rätt att bruka dödligt våld måste bygga på återhållsamhet så långt det är möjligt.
"Vi kan inte totaleliminera riskerna. Så ser inte polisyrket ut. Men vi kan och ska minimera dem", för att citera Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow.
Ingen vinner på att polisen får i uppdrag att öppna eld mot fler i svåra situationer för att det möjligen statuerar exempel.