Den 13 november 1994 ägde folkomröstningen som tog Sverige in i EU rum. På dagen 25 år senare anordnades den första partiledardebatten i riksdagen med EU-tema. Det var lämpligt och lägligt. En av tre lagar som klubbas i riksdagen härrör från Bryssel, och snart tillträder en ny EU-kommission med en ny agenda. 

Vad riksdagspartierna tycker om unionens stora framtidsfrågor – Sveriges roll efter Brexit, de europeiska försvarssamarbeten som utvecklas i skuggan av Nato, Kinas växande inflytande i EU – fick åhörarna dock inte veta. 

Den tre och en halv timme långa debatten höll sig till ämnet i knappt 52 minuter, då Ulf Kristersson (M) lämnade EU därhän för att prata om gängvåldet. Senare passade Jimmie Åkesson (SD), mitt under debatten, på att väcka misstroende mot justitieminister Morgan Johansson (S). Åkesson var också tydlig med att han tyckte att det fanns viktigare saker att prata om i riksdagens kammare än EU-frågor. 

Även när EU-debatten faktiskt handlade om EU passade oppositionspartierna mest på att plocka inrikespolitiska poänger. För andra gången på några månader gjorde det omaka paret Kristdemokraterna och Vänsterpartiet gemensam sak, den här gången för att stoppa en höjning av den svenska EU-avgiften. Dessutom kritiserade alla från Jimmie Åkesson (SD) till Annie Lööf (C) regeringen för att ha släppt igenom den så kallade sociala pelaren, som lett till lagförslag som kan undergräva den svenska partsmodellen på arbetsmarknaden. 

Lite i skymundan öppnade statsminister Stefan Löfven (S) för en mer EU-positiv linje än vad Sverige är känt för. Löfven menade att det är ett problem att Sverige uppfattats som veliga kring EU-samarbeten, och vill se mer aktivt svenskt deltagande framöver. Bland annat ska Sverige gå med i EU:s åklagarmyndighet, som ska utreda bedrägerier med EU-medel, och överväga medlemskap i den bankunion som upprättats sedan finanskrisen. Regeringen vill också slopa kravet på enhällighet när EU:s ministerråd röstar om vissa utrikespolitiska frågor, en historiskt sett mycket kontroversiell fråga. 

Löfvens problembeskrivning var korrekt, men han visade inga spår av självkritik. Oppositionspartierna hade trots allt rätt i att regeringen har tvingats dra i nödbromsen när förra mandatperiodens prestigeprojekt, den sociala pelaren, ska omsättas till lagstiftning i form av exempelvis en europeisk minimilön. På samma sätt kan Sverige inte vara med fullt ut i bankunionen om vi inte också inför euron som valuta. Så långt verkar Löfven inte vilja dra sitt resonemang om att Sverige måste delta mer aktivt i EU.  

När de svenska partiledarna väl fick en chans att diskutera EU-politik på hemmaplan tog man den inte på allvar. Med all respekt för att andra ämnen upptar tidningsrubriker och den politiska dagordningen just nu, låter man därmed andra aktörer som Frankrikes president Emmanuel Macron diktera villkoren för framtidens EU. Det är inte säkert att vi i Sverige kommer att gilla dem.