Snart är det dags för EU:s sjätte sanktionspaket riktat mot den ryska statsledningen och det ryska anfallskriget i Ukraina. Kommer sanktionerna nu till slut att omfatta även energisektorn? Kanske, men det blir knappast heltäckande.
EU-länderna har gjort mycket rätt i sin respons mot Rysslands överfall på Ukraina. Tydliga markeringar, bred uppslutning bakom gemensamma åtgärder som sanktioner för att försvaga den ryska krigsekonomin.
Men likväl har det fortsatt flöda pengar från unionens medlemsstater till Ryssland. I början av april konstaterade Josep Borrell, EU:s utrikespolitiske talesperson, att unionen hade lagt betydligt större resurser på att köpa energi – olja och gas – från Ryssland än vad som hade gått till militärt stöd till Ukraina, 35 miljarder euro mot en miljard. Enligt tankesmedjan Bruegel tankar den ryska regimen dagligen in närmare 450 miljoner euro i oljepengar och cirka 400 miljoner euro i gasköp från EU.
Det är en plågsam påminnelse om hur pass omfattande beroende flera EU-stater har av rysk energiexport. Den mest högljudda motståndaren till att täppa igen gasrören och oljeledningarna till Ryssland har föga förvånande varit den ungerska regimen, som ideologiskt står det auktoritära styret i Moskva nära. Men sett till sin storlek – inte bara sitt ideologiska vägval – är Ungern en sidoarena. De stora gasköpen görs av Tyskland och Italien.
I takt med att mer och mer har avslöjats om de fasor som skapats och vilka krigsbrott som de ryska styrkorna har utfört i Ukraina, har också trycket på unionens medlemmar växt för att bryta det ryska energiberoendet. Även om Ungern gapar och ett land som Slovakien är så beroende att det inte finns någon rimlig väg ut, skulle det likväl göra stor skillnad om gasimportörer som Tyskland och Italien skulle klara av att sätta stopp.