I krisens stund är öppenheten en tungt vägande faktor. Ju mer medborgarna vet desto mindre blir utrymmet för spekulationer och vilda gissningar. Det är ett slags stresstest för det offentliga - och i detta ser kommuncheferna och motsvarigheten inom regionen ha fallerat.
Som framgår av den granskning som SN och våra två systertidningar inom Sörmlands Media har publicerat verkar tidningarnas fråga om hur många som är smittade på lokala äldreboenden och hur många som har avlidit, vara ett fall där lagen har tummats på i kommunernas hantering. Medvetet. Att avsiktligt fördröja svar är en destruktiv handling.
Det blir så tydligt att kommun- och regioncheferna här misslyckades med att hantera det egna och behålla respekten för öppenheten. När smittkrisen slog till blev allmänintresse hedersord som raskt sattes på undantag. Lokalmedier målades ut som fiender och hot, detta i ett läge där det borde ha varit tvärtom.
Öppenheten är aldrig given, det är något man försvarar varje gång frågan ställs på sin spets. Utgångspunkten i kommunchefernas ögon ser ut att ha varit ett förutbestämt nej till att lämna ut uppgifter. Främst för att just medierna inte skulle få tillgång till denna information. Detta skäl återkommer också i kommunikationen med statliga myndigheter.
De ”publicistiska fantomerna” – ja, nivån på tillmälena från kommunchefsnivå är låg – eller mer korrekt, de professionella yrkesmänniskor som bland annat jobbar för denna lokaltidning ställde en fullt rimlig fråga. Och möttes av en grupp toppchefer som slöt sig och slutade tänka brett.
Precis som Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, säger i lördagens tidning (2/5) vore det ansvarslöst om kommunerna inte hade koll på smittläget på de äldreboenden som de har ansvar för. Men kommuncheferna och dess motsvarighet i regionen ville inte lyfta ett finger för att lämna uppgifterna ifrån sig. Trots att allmänintresset borde vara uppenbart, medan sekretessgrunderna framstår som mer lösa i kanterna.
Smittspridningen på våra lokala äldreboenden berör oss alla. Det är några av de mest sårbara miljöer som finns i en kris av det här slaget. Uppgifterna om läget skulle förstås kunna leda till debatt och möjligen jobbiga följdfrågor, men av fullt relevanta skäl.
Att paketera in så mycket man orkar bakom en vid skärm av sekretess är en åtgärd som är allt annat än vattentät. Vi ser ju också hur några av våra kommuner nu stegvis har backat och svarat om smittläget på äldreboenden. Kunskapen om hur smittan har drabbat dessa hotar vare sig enskild patientsekretess eller den svenska smittskyddsorganisationens funktionssätt.
Samtidigt är det klart att ett övergripande säkerhetsperspektiv ska ingå i bedömningen. Uppgifter som riskerar att öka smittspridning, försvåra för vården eller sätta människoliv på spel ska hanteras med stor omsorg. Men mer kunskaper om läget på våra lokala äldreboenden hade snarare bidragit till att allvaret hade understrukits tydligare.
Helhetsintrycket blir att toppcheferna – i samförstånd med Socialstyrelsen – ansåg att det var viktigt att hålla lokaltidningarna utanför. Det är en billig bunkermentalitet, som krisövningar borde ha sett till att eliminera.
Allt detta behöver inte betyda att det från början fanns en slug plan för att täppa till truten på medier och mörka information för medborgarna. Men agerandet får den effekten. Det är att svika kommuninvånarnas intressen av öppenhet och insyn i en mörk tid.