Krav på mjukt underlag är en anledning att många kommuner inte satsar på mindre lekplatser, det är helt enkelt för dyrt att anlägga och underhålla.
Barn rör sig mindre. Det är fakta och oroande för deras hälsa och utveckling. En vanlig förklaring är den ökade tillgången på stimuli och underhållning från skärmar. Till skillnad från forna tiders barnprogram pockar skärmarna på uppmärksamhet dygnets alla timmar. Det är en rimlig delförklaring, men inte den enda.
En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet visar att hälften av alla lekplatser i svenska kommuner har försvunnit de senaste 25 åren. Eskilstuna är en av kommunerna som ingår i undersökningen.
Barns lek är inget som kommunerna har satsat på – och om man har gjort det är det på fel sätt. Många små, lokala lekplatser för ett litet närområde har ersatts med stora skrytbyggen som ska finnas till för barnen från ett större område. Problemet är att för de barn som bor längst bort, där blir lekplatsen mindre tillgänglig. Det blir något som föräldrarna måste följa med eller skjutsa till. Att som liten få gå själv till lekplatsen och utforska sin närmiljö blir en frihet för färre.
I Dagens ETC (8/5) kallar forskaren Märit Jansson utvecklingen för att leken privatiseras. Från allmänna lekplatser öppna för alla går vi numera till egna studsmattor och pooler i privata trädgårdar, eller till lekland som kräver att man betalar inträde.
För allmänna lekplatser gäller strikta säkerhetsregler. Många kommuner anger att det är en viktig orsak till att lekplatser har tagits bort. Krav på mjukt underlag, som är dyrt att anlägga och underhålla särskilt på små lekplatser, är en bidragande faktor. Inte nog med att lekplatserna flyttar längre från många barn, och försvårar vardagsleken, de lekplatser som faktiskt byggs blir tråkigare. Det finns förstås undantag, men det är värt att problematisera. Det blir gummimattor med prefabricerade redskap, en steril miljö som kanske uppmuntrar till fysisk rörelse men lätt dödar fantasin. En lekplats ska så klart inte vara farlig, men den behöver tillåta barn att testa, utforska och själva lära sig att värdera risker.
Som tur är finns förebilder som satsar på lekplatser som faktiskt är roliga. En sådan är Örebro kommun, som har en planerare som säger till ETC att lekplatserna "ska vara tillräckligt säkra, men inte för säkra." I stället för att placera lekredskapen i en onaturlig plastmiljö, får dessa ta plats i naturen. Stock, sten, löv och gren uppmuntrar barnen att utforska och själva utforma sin miljö. Örebro har i sin tur hämtat inspiration från England, där myndigheter och forskare tagit fram "balanserade riskbedömningar".
Med tråkiga lekplatser som är svåra för barnen att själva ta sig till, blir det svårt att locka barnen från skärmarna. Det behövs ett mer attraktivt alternativ. Färgglatt gummi räcker inte, det behöver även vuxna utan barnasinnet kvar kunna förstå.