Återetableringen av regementen på orter som Falun, Sollefteå och Kristinehamn är en symbolstark händelse. Det förstår såväl regeringen som Centerpartiet och Liberalerna – och slår på stora trumman. Det ger en handfast bild av att det svenska försvaret växer och tar mer utrymme.

I Kristinehamn, Sollefteå och Falun, men också via en viss etablering också i Östersund, kan beskeden också ses som värdefulla investeringar och nya arbetstillfällen. Lägg till att Arvidsjaur uppgraderas till regemente, att Uppsala får flygflottilj och att Göteborg återigen blir en regementsstad.

Det är regionalpolitiskt viktiga besked. Försvarsmakten får en mer strategisk närvaro framför allt i norra Svealand och nedre Norrland. Samtidigt måste fokus ligga på att själva försvarsförmågan också blir större. Att det blir bästa möjliga effekt för pengarna.

I slutänden är det alltså inte antalet orter med regementen som räknas, utan vilken försvarsförmåga som växer fram. Inte minst handlar det om materielförsörjning, uppgradering och nyinköp av moderna vapensystem, fordon med mera, till lands, sjöss och i luften. Tvingas Försvarsmakten backa från eller avstå från nödvändiga beställningar är föga vunnet. 

Försvarsmakten är fortfarande underfinansierad sett till de behov som Försvarsberedningen pekat ut, och de beställningar som har lagts. Det är inte kostnadsfritt att återetablera regementen, med alltifrån nya fastigheter och kringverksamheter till miljötillstånd för skjutfält och annan övningsverksamhet. Dessa kostnader konkurrerar med – och riskerar att konkurrera ut – annat.

Detta här bör kloka försvarspolitiker ta höjd för, eller med eftertankens kranka blekhet tvingas inse i efterhand. Det finns en tämligen bred samsyn om resurserna fram till 2025, där förutom de fyra partierna inom januariavtalet också Moderaterna och Kristdemokraterna kan sägas vara med på vagnen. Men efter 2025 är det fortfarande oklart hur svenskt försvar ska finansieras med närmare två procent av BNP i slutet av årtiondet.  

Vi lever i den skakigaste säkerhetspolitiska tiden sedan det kalla krigets slut i början 1990-talet. Det är en tid där vårt närområde ställs inför tunga utmaningar. Både vad gäller Östersjön och försvaret av Baltikum såväl som i Arktis, med de strategiska positioner, samt farleder och naturresurser, som blir mer tillgängliga som en följd av ett varmare klimat. 

Det är av största vikt att det partipolitiska "käbblet", inte minst mellan tidigare Alliansvänner, kan läggas åt sidan på detta politikområde. Centerpartiet och Liberalerna behöver ha en sund samtalsyta med Moderaterna och Kristdemokraterna. Det stärker möjligheterna till bredare och mer hållbara överenskommelser över tid och bidrar förhoppningsvis också till att dra med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i samma riktning. Svensk försvarsförmåga kan inte underordnas en svajig budgetpost hos ett finansdepartement.