Varje människa är unik i sig själv och inte en blåkopia av någon annan, vare sig via arv eller miljö. I detta tar varje klok människosyn sitt avstamp. Människan är samtidigt en flockvarelse. Några av våra bästa och våra allra sämsta beteenden är sprungna ur detta.
Driften att finna trygghet och gemenskap hos andra och varandra är stark – och belönande. Mycket av det bästa som människan har skapat är följden av samverkan och samförstånd. Som bäst manifesterat i de fria demokratiska samhällen som vi ser i dag.
Så är det inte överallt. På många håll är levnadsförutsättningarna betydligt hårdare, en kamp för att skydda det egna och undgå att tryckas ned av någon annan. Ofta underkastad andras förtryck och/eller den egna flockens förhärskande sociala kontroll. Överlevnad har ibland varit en direkt följd av ett själviskt, våldsamt och/eller inhumant agerande.
När statsminister Stefan Löfven (S) i SVT:s Aktuellt (9/9) sade att en del av den kriminalitet som nu tar stort utrymme i den svenska samhällsdebatten har en koppling till migration, då har han rätt. Gängbrottslighet, inbrottsligor och kriminella nätverk, ibland även släktbaserade, respekterar varken nationsgränser eller rättssamhällets lagböcker. Därmed inte sagt att migration är den bärande förklaringen till att kriminalitet uppstår.
Att Löfvens svar beskrivs som en ideologisk seger för människor som tycker illa om främlingar, innebär inte att de främlingsrädda har rätt. De flesta förstår nyanser bättre än så.
Att någon har rört sig, flytt eller flyttat över gräns skapar ingen brottslighet. Det är individers val att begå brott, bidra till brott eller skydda den som begår brott. Situationer och beteenden påverkas av normer och värderingar, av sociala förutsättningar, kollektivt tryck och även egennytta. Sådan brottslighet går att bekämpa och besegra.
En av de sämsta egenskaperna i flocktänkandet är att en människa som inte tillhör de egna automatiskt ses som något farligt och/eller mindre värd. I våra tider målas invandraren lätt ut till det farliga och hotande. Det är nyanslöst och enkelspårigt. Våra demokratiska samhällen har ofta lyckats med att begränsa utrymmet för sådana destruktiva tankemönster. Samtidigt har möjligheterna knutna till individens frihet och rätt fått växa. Det övertrumfar den starkes rätt, klanstrukturens underordning och pöbelns våldsamhet.
En ypperlig finess med det demokratiska samhället är att det inte är till för att vara slutet. Det kan breddas, integrera och välkomna fler, men flockrädslan för det främmande lurar alltid under ytan.
Det finns alltid en risk att någon eller några utnyttjar en frihet under ansvar i direkt destruktiva syften. Det är därför som samhällsuppdraget att bekämpa kriminalitet är så viktigt. En viktig del i detta är att aldrig acceptera att parallella samhällen som förkastar de övergripande gemensamma spelreglerna, kan uppstå.