I början av kriget i Ukraina var statsminister Magdalena Andersson (S) noga med att meddela att flyktingar från kriget i huvudsak borde söka sig till andra EU-länder. Sådana som inte har tagit lika stort ansvar under tidigare flyktingssituationer, främst 2015. EU-stater som var ointresserade av att hjälpa flyende från Syrien eller Afghanistan skulle nu minsann få ställa upp. Kanske var Anderssons syfte också att minska ytan för kritik från flyktingmotståndare på hemmaplan.

Men den råa, iskalla verkligheten i Ukraina blev raskt uppenbar. I nuläget är det bara SD som mässar om att Sverige är fullt.

Om något EU-land nu vägrar ta emot flyende ukrainare får de själva stå där med skammen. Så här långt in i kriget är det främst ryska påverkansfigurer i sociala medier som försöker sprida bilder av hur hemska flyktingar från Ukraina är. Det svenska främlingsfientliga träsket bubblar mer i sin egen lilla sfär. För tillfället.

I sin ytterst välkomna anda av enighet gentemot det ryska anfallskriget har EU-kommissionen meddelat att alla ukrainare som flyr från kriget ska ha rätt till tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd inom hela unionen. 

Den som flyr för sitt liv ska ha rätt till skydd oavsett vem hon är. Samtidigt är det skillnad på flyktingsituationer och flyktingsituationer. Ukraina-kriget förs i vår närhet – det närområde som gärna brukar predikas om när det kommer till vilka som ska göra mest för människor på flykt. Närhetsprincipen tenderar också gå igen i hur pass stor sympati som krig- och katastrofdrabbade möts av. Trots att flyktingen i sig själv lätt hittar likheter hos andra i samma situation – oberoende av geografi, språk, hudfärg eller tro. Den som varit med, den vet och förstår vad andra gått igenom.

Vi står förhoppningsvis inför en tillnyktring i flyktingfrågorna, bort från avgrundsvrål och det mest fördomsfulla. Det var lättare att sprida nidbilder av afghanska unga män eller arabiska muslimer i samband med flyktingsituationen 2015 än det är om ukrainare i dag. Vi kommer inte att få höra talespersoner för etablerade partier försöka överrösta varandra om den alarmerande faran med att så och så många flyktingar söker sig hit från sönderbombade områden i Ukraina. 

De ukrainare som – tillfälligt eller inte – kommer att leva i Sverige eller våra nordiska grannländer, har alltid funnits i vår närhet. Mer påtagligt sedan muren och Sovjet föll. De kommer nog att ha lättare att komma till sin rätt än de människor som 2015 tvingades på flykt från samhällen mer olika de nordeuropeiska. Sverige har länge haft ukrainska gästarbetare – på byggen och i jordbruket, exempelvis. Ukraina har i vår tid haft en mycket stark utveckling i sin IT-sektor och där finns en ung, kvalificerad kompetens som möter efterfrågan i vilket land de än söker sig till. 

Men de ukrainska barnen behöver skola och trygghet, precis som alla andra flyktingbarn förr, nu och framöver. Och vi behöver ställa upp.