Utredarens svar på frågan om höjda återvandringsbidrag är tydligt nog.
Det är en så talande samtidsbild. Det var fel på så mycket när två företrädare för regeringsunderlaget försökte analysera utredningssvaren på den gemensamma trosuppfattningen om invandrares återvandring. Höjda flyttbidrag för att få fler att flytta från Sverige kostar mycket, men det ger väldigt liten effekt. Det kan också skada förutsättningarna för integrationen i övrigt.
Det centrala svaret från regeringens egenhändigt utsedda utredare Joakim Ruist är talande: Flyttbidrag är inte avgörande för att invandrare flyttar från Nyköping eller Gnesta. Beskedet skaver – inte bara för kasta ut dem-partiet Sverigedemokraterna, utan också för den del av Moderaterna som har sålt sig till samma tes.
Nyligen jublade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) över att Sverige har en situation där fler flyttade härifrån än de som flyttade in. Ett samhälle där folk inte vill vara kvar är ju… en slags succé för regeringsunderlaget.
Det är så tydligt att de allra flesta som verkligen vill lämna Sverige och vårt samhälle också gör det utan att få betalt. Den som hellre bor någon annanstans lär också dra dit när det är möjligt, inte vänta på en bidragsutformning. De som har invandrat till Sverige har oftast gjort det av djupare skäl än stålar. Många är ju flyktingar. Av de som har utvandrat är det fyra personer om året som nyttjat flyttbidraget för "återvandring".
Det här kan vi inte göra politik av, klagar Sverigedemokraternas företrädare. Tänka sig.
Ekonomisk misär, fattigdom är ofta en faktor i ett större elände, men att fler faktorer spelar en stor roll säger sig självt. För den som tänker efter och ser invandrare som tänkande, kännande människor av kött och blod. Att rycka upp sig själv med rötterna för att fly – och utlämna sig till andras nåd och hopp om medkänsla, det är brutalt. Därför asylprövning, därför flyktingkonventioner.
Ibland är det mycket som krockar, stora livsförändringar som måste komma till i nya landet. Att Sverige har och haft svårt med integrationen visar att det verkligen inte är lätt för de som migrerar hit – och inte heller för det samhälle som möter dem. En del påfrestningar är oundvikliga, medan andra går att göra något åt. Utan att drunkna i främlingsfientlighet och fördomsträsk.
Att rycka upp sig själv med rötterna för att fly – och utlämna sig till andras nåd och hopp om medkänsla, det är brutalt.
För många människor går detta ändå vägen. De bygger nytt och bättre över tid, ofta med små medel. Med barn, nya kontakter och nya vardagar med stegvisa förändringar. Men om vi röstar fram makthavare som bortser från alla som kämpar för att göra rätt och komma till sin rätt, då blir det så här:
Utvandringslandets Sveriges främsta företrädare suckar över att det inte är lätt att mota bort fler. Trots att de delvis har lyckats med att göra vårt samhälle mindre attraktivt för inflyttning. Åtminstone för stunden.