En gång i tiden talades det om värstingar. Unga kriminella skulle få hjälp att lämna brottsbanan och finna nya vägar i livet. Några lyckades. Dessa värstingar togs med skattemedel ut på en seglingsresa. Kritikerna såg det som en semestertripp för kriminella. Förespråkarna beskrev det som ett sätt att lyfta ungdomarna ur en destruktiv vardagsmiljö.
Det är 30 år sedan nu. Och vi står återigen inför en samhällsdebatt om hur en tid av ungdomsrån och en förråande ungdomsbrottslighet ska sättas stopp för.
Debatten om värstingarna på segeltur går igen. Två till synes motsatta krafter bråkar om hur ungdomar på väg in i ett kriminellt liv ska bemötas. Ena sidan talar mest om det avskräckande, den andra mest om det motverkande. Båda sidor har rätt. Såväl kännbara straff som fördjupande sociala insatser är del av en helhet.
En av ovan nämnda värstingar intervjuades i Svenska Dagbladet för 11 år sedan (12/7-2009). Han berättade att vändpunkten i livet kom när han hamnade i Storuman, långt från storstaden. Där mötte han en före detta polis som gav honom rätt stöd för att hitta ett bättre sätt att leva. Att bli en vettigare förebild för sina barn. ”I dag är jag stolt över att vara en fegis, att jag vågar visa min rädsla. Det vågade jag aldrig som ung.”
Det är inte långsökt att på ytan stentuffa grabbar med låg våldströskel också är vettskrämda. För handlingar har konsekvenser. Det kriminella livet må stundtals ge såväl pengar som rykte, men tiden i frihet såväl som i livet riskerar att bli kort.
Ett nyligen uppmärksammat, makabert ungdomsrån var två 16-åringar som rånade, misshandlade och förnedrade en 18-åring. Övergreppet präglades av rasistiska tillmälen. Det var unga från ett utsatt område som begick ett medvetet förnedrande brott riktat mot en ”svennejävel”. Klart att det upprör. Rasismen är en kraft som föröder det medmänskliga. Även om det i förklaringsmodeller och statistik ibland kan underordnas andra påverkande faktorer.
En av rånarnas föräldrar intervjuades av SVT (13/2). De kom till Sverige för sex år sedan – och var förstås förskräckta över det som hänt. Sonen har omhändertagits enligt lagen om vård av unga. Att peka finger mot föräldrarnas misslyckande är lätt. Föräldrarna har inte reagerat i tid utan verkar främst förskräckta och förtvivlade över just det som hänt. Även om vi kan notera att språkförbistring och segregation spelar in. Där kunskapen om – och förståelsen för – samhällets skyddsfunktioner brister eller saknas, blir föräldrar lätt ensamma med problemet. När omhändertagande och ungdomsvård på annan plats behöver tas till har mycket redan gått långt åt fel håll.
Oavsett om hemmiljön är ett område som kan kallas utsatt eller en mer välmående bostadsort är hemmet den första skyddsvallen för unga på glid. Där föräldrar eller vårdnadshavare klarar att ansvar för att slita unga bort från kriminella miljöer är mycket vunnet. Att högstadieungdomar kan hållas borta från kompisgäng där någon säljer droger, rånar eller begår andra övergrepp och egendomsbrott. Det handlar också om att som förälder varna för konsekvenserna av att köpa droger eller stulna märkeskläder. Efterfrågan göder kriminaliteten - och övergreppen.
En insatser lyckas, andra inte. Där hemmets skyddvallar viker måste andra krafter ta vid. Det här är alltså inte en fråga om föräldraansvar eller om myndighetsansvar. Det är både och.