I onsdags överlämnades utredningen om Lex Lilla Hjärtat, med syfte att stärka principen om barns bästa i samband med lag om vård av unga, LVU, till socialminister Lena Hallengren (S). Förhoppningarna om tydliga och långtgående förslag på lagändringar var stora från många håll, inte minst från flera av de organisationer som arbetar för att stärka barns rättigheter i samband med myndighetsingripande.
Dessa grusades dock snabbt. Bland annat för att utredaren inte går hela vägen och föreslår att barnets bästa ensamt ska vara avgörande när tvångsvård prövas i domstol. I stället står det i förslaget att tvångsvård inte ska upphöra om inte omständigheterna i hemmet förbättrats på ett ”genomgripande och varaktigt sätt”. Med andra ord precis så som det är i dag. Uppenbarligen har utredaren inte förstått vad en av de viktigaste poängerna med en lagändring skulle vara, nämligen att garantera barnet långsiktig trygghet och stabilitet.
Oavsett hur genomgripande biologiska föräldrar förändrat sitt liv kommer det alltid att vara traumatiskt för ett barn som omhändertagits som spädbarn att efter flera år slitas upp med rötterna från det familjehem som blivit dess psykologiska familj. Därför är det enda rimliga att utgå från barnet – och endast barnet – när det ska avgöras var det ska bo. Något bland annat Liberalernas Juno Blom och Moderaternas Camilla Waltersson Grönwall förordat, och som även föreslogs i den av Alliansregeringen tillsatta utredning som Socialdemokraterna stoppade i byrålådan. Nu kvarstår det osunda fokuset på de biologiska föräldrarna och deras rättigheter och behov.
I en intervju i Dagens Nyheter (10/3) säger Liberalernas partisekreterare Juno Blom med anledning av den nya utredningen: ”Jag är upprörd och otroligt besviken över förslaget. Statsrådet förstår inte vilka konsekvenser det här får för utsatta barn. Det här säger ännu en gång att vi inte ser barns utsatthet. Vi oroar oss för föräldrarättigheten och därmed blir barns rättigheter tomma ord." Blom har rätt.
Ytterligare problem med den aktuella utredningen är att den visserligen föreslår att Socialtjänsten ska kunna besluta om att biologiska föräldrar ska lämna drogtest inför umgänge och i samband med prövning om tvångsvården ska upphöra. Men samtidigt ska ett sådant beslut kunna överklagas till förvaltningsrätten vilket innebär att det i princip blir tandlöst.
Den första mars i år trädde dessutom en del sedan tidigare beslutade lagändringar på området i kraft. Bland annat att det framöver ska ställas krav på särskild lämplighet hos de offentliga biträden som företräder barn. På papperet naturligtvis utmärkt. I realiteten har det dock visat sig att processen för att avgöra om någon uppfyller dessa krav är gravt undermåliga. Om ett biträde tidigare företrätt barn och själv anser sig lämplig kan det räcka. Vilket är helt orimligt.
Av någon anledning verkar det, i alla fall med sittande regering, omöjligt att få till grundläggande förändringar i lagen som sätter barns rättigheter före egoistiska vuxnas. Det är tydligt att Sveriges mest utsatta små medborgare behöver en socialminister som heter Juno Blom eller Camilla Waltersson Grönwall. Någon som tar deras situation, deras liv, på allvar.