För en tid sedan presenterade socialminister Jakob Forssmed (KD) ett politiskt förslag på temat “goda gärningar”. Regeringen ska satsa tjugo miljoner kronor årligen för att stödja volontärsamordning. På så vis ska det främja möjligheterna för engagemang i ideell verksamhet – och underlätta för rekrytering av nya volontärer till det så kallade civilsamhället. Som en matchmaking, eller arbetsförmedling om man så vill, för läxhjälp och idrottsledare.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet (17/3) utmanade Jakob Forssmed samtidigt svenska företag att införa en sorts ”friskvårdstimme” för volontärarbete, där anställda får avvara tid för "ideellt" engagemang. Trots att engagemang som möjliggörs av en arbetsgivare och betalas via månadslönen knappast kan betecknas som ideellt.
Jakob Forssmed har rätt i att somliga ”allt genast”-svenskar skulle behöva ställa sig frågan vad de kan göra för sitt lokalsamhälle, samt hur de själva bidrar med sammanhållning och meningsfullhet.
Även om diagnosen är rätt, är den föreslagna lösningen fel.
Det svåra är att resa sig ur soffan. Det svåra är att svara ”ja” när en bekant frågar om man vill hjälpa till i soppköket, sätta sig i bygdegårdens valberedning eller engagera sig politiskt. Det svåra är också, om man råkar vara en föreningsräv, att komma ihåg att ställa den där frågan till någon.
Det svåra är inte att googla. Det finns redan utmärkta hemsidor som samlar volontärbehov från alltifrån Scouterna till ”Cykling utan ålder”. Stadsmissionen och liknande organisationer har anställda som arbetar just med rekrytering och samordning av volontärer. Och endast vår Herre vet hur mycket Svenska kyrkan har lagt på sin externa kommunikation, där det framgår tydligt hur mycket en medlem kan hjälpa till med det diakonala arbetet i sin församling.
Tjugo miljoner kronor om året är mycket pengar för någon sorts samordning som ingen har frågat efter. Förslaget ekar tomt i en tid när regeringen har ägnat stor kraft att montera ned det statliga stödet till det ideella föreningslivet. Etniska organisationer, fredsorganisationer och konsumentorganisationer har redan blivit av med statsbidrag som har funnits under många decennier. Studieförbundens bidrag minskar med 28 procent i en trestegsraket. Idrottsrörelsen har i praktiken fått minskat stöd under den hela senaste femtonårsperioden, eftersom bidragen inte har räknats upp med inflationen.
Det kan förvisso ha sin förklaring i ideologi: att de ideella organisationerna bör vara självständiga och fria, vilket de inte kan vara om de är alltför beroende av statliga allmosor. Fast den förklaringen tycks märklig om socialministern samtidigt tycker att föreningsrävarnas samordnare, guider och coacher, alltså inte föreningsrävarna själva, behöver tjugo skattemiljoner om året för sin verksamhet.
Hittepå-satsningar som endast nödtorftigt döljer regeringens stora nedmonteringsprojekt, övertygar ingen.