Stefan Löfvens sista ordinarie regeringsförklaring är kraftigt villkorad. En hel del löften kommer ett finstilt tillägg, längst ned, långt bak. Alla som hans regering måste ha riksdagens stöd för, är med reservation för att det inte blir så.
Så är det att regera i minoritet. Även för socialdemokrater. Extra bökigt blir det när denna minoritet inte har stöd via ett bredare samarbetsavtal.
Decemberöverenskommelsen och januariavtalet har varit grunden för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fått regera i nästintill två mandatperioder. Den som saknar vänner att regera med, måste vara beredd på att ge mer än man tar. Ibland så mycket att det egentligen är någon annans politik. Men makt är makt. Det finns annat som regeringen har i egna händer via de statliga myndigheterna, utan att behöva passera riksdagen. Det är vinsten med att styra.
Likväl är det så att förhandlaren Stefan Löfven (S) inte fick ihop sitt sista stora avtal, skjutsen mot nästa val. Resten av mandatperioden är mer eller mindre avtalslös. Liberalerna har lämnat förhandlingsbordet. Centerpartiet har en delöverenskommelse om antal reformer som berör landsbygd, strandskydd, äganderätt och arbetsmarknad, sådant som var del av januariavtalets tänkta slutfas. Detta var villkoren för att Löfven skulle få hålla sin sista regeringsförklaring, att tillträda, men inte att han givet skulle få igenom en massa annat. Och Miljöpartiet vill inte helt ställa upp på löftet till C, så MP kanske lämnar Rosenbad senare i höst.
Lägger Löfvens regering ett förslag till höstbudget som lutar ”för mycket” åt vänster – den bedömningen är upp till Centerledaren Annie Lööf och inte Löfvens tänkta efterträdare, finansminister Magdalena Andersson (S) - så kommer inte C att kunna stödja regeringens förslag om/när det egna har fallit.
Med Centerpartiets gillande lär det bli lurigt att få Vänsterpartiet att bejaka regeringens budget. Därför har S+MP hittat ett mycket stort utrymme för utgiftsökningar, reformutrymme, inför valåret. Kosta vad det kosta vill.
Allt är dock inte pengar i det läge som är. Politik är också värderingar. Det är inte många trådar som kan sägas nå både C och V, utöver att främlingsfientligt tankegods är förödande för ett samhälle. Centerpartiets intresse är en bred mittenpolitik, det är inte Vänsterpartiets. Annie Lööfs parti gillar marknadsekonomi, det gör inte Nooshi Dadgostars V.
Kanske saknar han, innerst inne, sitt januariavtal, Stefan Löfven. Även om hans parti inte jublade över mängden gröna liberala refomer, var det ordnat, strukturerat – och förutsägbart. Efter regeringsförklaringen för avtalslösa riksdagsåret 2020/2021 är intrycket i stället ett annat: det blir trassligt, stökigt och oklart.