Alla är vi människor, mänskliga, med styrkor och svagheter. De flesta av oss ser värdet av att förhålla oss till andra utifrån samma grunder. Från höger till vänster fick statsminister Stefan Löfven (S) i sin sista partiledardebatt höra positiva ord om sin gärning och sin person, inklusive en och annan pik.
Ebba Busch (KD) hade bokat in en middag och lovade inte vara med. Nooshi Dadgostar (V) var en av flera som lyfte Stefan Löfvens klassresa från adoptivbarn till statsminister som en symbol för det som är Sverige. Jimmie Åkesson (SD) överlämnade en kryddstark korv och de två utbytte värdefulla ord om det personliga priset för ett hårt och utsatt ledarskap. Liberalernas Johan Persson gav statsministern en brännare för att laga brylé-pudding med orden att Löfven nog skulle klara detta utan att skada sig. Ett budskap anpassat för en politiker med yrkesbakgrund som svetsare.
Glimtar i ögat, vänskapsgester och respektfyllda efterhandsavslöjanden, det gör partipolitiken mer mänsklig och visar på att det finns en utrymme för det hänsynsfulla även i hårda stormar. Det finns mycket att bråka om. Inom demokratins grundläggande ordning, med dess friheter och rättigheter har maktutövande människor förmånen att vara gruvligt oense i brännande och engagerande frågor – samtidigt som det är en hederssak att göra skillnad på sak och person.
Det är fint med avtackningar, i yrkeslivet, föreningslivet och politiken. Om alla politikens dagar hade sett ut så skulle demokratin ha svårt att fungera. Konfrontation och skarpa meningsutbyten ingår. Det är inte alltid så vackert, men nödvändigt för att driva på samhällsutvecklingen. Med respekt för varandra.