Den svenska och finländska Natomedlemskapet behöver formellt bekräftas i de ungerska och turkiska parlamenten. Det tar sin tid. Varken Ankara eller Budapest har bråttom. 

Turkiets regim bråkar med Sverige och mer indirekt även Finland, men det är egentligen med udden mot USA. Kalabalik runt Sveriges Natomedlemskap är inte Erdogan-styrets främsta mål, bara ett verktyg i annat sammanhang. I bortre änden finns det faktum att Turkiet vill köpa amerikanskt stridsflyg och att USA har sanktioner mot turkisk försvarsindustri ända sedan regimen köpte luftvärnssystem av Moskva 2019. 

I helgen försökte regimen i Ankara att så split mellan Finland och Sverige genom att antyda att den finländska ansökan kan hanteras snabbare och inte möta något motstånd. Finland sprang inte på den lätta.

Ett möjligt sätt att bryta med det uppkomna läget är att övriga Natomedlemmar sätter ett mer rejält tryck på Ungern. Att leverera det beslut som Viktor Orbàn-regimen så medvetet skjutit framför sig. Nu utlovat senare i vår...

Traditionellt sett finns ingen kärlek mellan Budapest och Moskva. Men där Rysslands Vladimir Putin talar om det storryska och om rätten till rysk överhöghet över ett antal grannländer, har Orbàn-regimen trampat runt i etno-nationalistiska tassemarker. Det här illustrerades så sent som i november. Då visade sig den ungerske premiärministern offentligt iförd en kontroversiell fotbollshalsduk, där Ungernkartan också innefattade områden inom Österrike, Slovakien, Rumänien, Kroatien, Serbien och Ukraina. Tanken på ett framtida Storungern är förstås dödfödd, men är skadlig. Inte minst med det ryska anfallskriget mot Ukraina på nära håll. 

Retorik och symbolik spelar roll över tid. 

Både Ungern och Turkiet har accepterat den finländska och den svenska anslutningsprocessen. Fördröjningarna är alltså medvetet försvårande handlingar. Men om Ungern kan förmås eller övertygas om att bekräfta det som måste bekräftas i närtid, då skulle den turkiska regimen åtminstone stå ensam kvar.