Även om ambitionen att bekämpa gängvåld är förståelig, riskerar den här sortens grepp att begränsa individers anonymitet att slå fel.
Det är ett knappt år sedan det blev svensk lag att registrera förbetalda kontantkort. Som så mycket annat så är den lagändringen till för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Men åtgärden har fått oönskade konsekvenser.
Kvinnor som lever gömda från hotfulla och våldsamma män riskerar att avslöjas, medan den organiserade brottsligheten bara flyttar till nästa krypterade hjälpmedel. Medan syftet bakom åtgärden är välmenande så finns det alltså flera allvarliga bekymmer och risker som måste hanteras.
En statlig registrering av kontantkort innebär en kränkning av medborgarnas personliga integritet. I ett demokratiskt samhälle är det av yttersta vikt att respektera individens rätt till privatliv och självbestämmande. Att kräva att medborgare ska överlämna sina personliga och ekonomiska uppgifter till staten strider mot denna grundläggande princip.
Konsekvensen av registreringen blir att människor som lever gömda förlorar en kommunikationsväg. Det kan till och med leda till att deras identitet röjs och att de återigen blir till måltavlor. Att det saknas alternativ för dessa människor är sig ett misslyckade från det allmänna. Att staten sedan hindrar dessa utsatta medborgare från att gömma sig, innebär ett stort intrång i den personliga integriteten.
Åtgärden är inte heller effektiv för att nå det ändamål som har pekats ut. Tekniken utvecklas snabbt. Inom organiserad brottslighet är det inte ovanligt att nya eller speciella kommunikationssätt används. Att anpassa sig och byta kommunikationsväg är inte särskilt svårt. Kontantkort är bara ett sätt att kommunicera mer eller mindre anonymt. Effekten av åtgärden lär därför bli begränsad.
Statens försök att bekämpa organiserad brottslighet genom att kräva registrering av förbetalda kontantkort har fått oönskade biverkningar. Kvinnor som befinner sig i utsatta och farliga situationer riskerar att avslöjas, medan brottsligheten bara anpassar sig via nya metoder. Människor som lever gömda förlorar en viktig kommunikationsväg och riskerar att bli måltavlor. Åtgärden saknar även effektivitet då brottsligheten snabbt anpassar sig till nya teknologier.
Även om ambitionen att bekämpa gängvåld är förståelig, riskerar den här sortens grepp att begränsa individers anonymitet att slå fel. Då äventyras både individuella rättigheter och ett angeläget skydd för hotade och förföljda.