Riksrevisionen lägger inte precis fingrarna emellan när den granskar utbyggnaden av det svenska försvaret. Titeln på granskningen av försvarets arbete för att rekrytera fast personal är Expansion utan prioritet. Kritiken är lika skarp som antyds, på goda grunder.
Vi ska komma ihåg att det var en väldig omställning för Försvarsmakten, att gå från en alltmer hårdsparande tillvaro under ett par decennier till en utbyggnad föranledd av det tydliga säkerhetspolitiska förändringarna i vår del av världen. Det ryska anfallskriget på Ukraina är ett led i just den hotbildsförändring som först fick uppmärksamhet i samband med det ryska anfallet på Georgien 2008. Omställningen tar sin tid. Det har varit först det senaste decenniet som den politiska samsynen om att Försvarsmakten måste växa för att möta tilltagande hotbilder, har tagit form. De första stegen togs före 2010.
Skarp kritik riktas mot försvarsbeslutet 2015. Granskningen landar i att beslutet var underfinansierat, kritiken träffar alltså dåvarande regering och riksdag. Inte bara hur Försvarsmakten har hanterat de resurser som fanns. Det lovades mer än vad som fanns pengar till.
När det blir så halkar allt lätt efter.
Framför allt, menar Riksrevisionen, behöver Försvarsmakten bli bättre på att få redan heltidsanställda soldater (GSS/k) att stanna längre inom organisationen. Försvarsmakten har inte, skriver revisionen, ”nämnvärt prioriterat arbetet med att få fler att stanna längre. Det riskerar att leda till att onödigt mycket resurser tas i anspråk för rekrytering och utbildning, men också till att det blir svårare att fylla förbanden”. Det saknas anställd personal sett till vad försvaret ska klara av, erfarenhet lämnar för tidigt. Det gör helheten svagare.
En central del av upprustningen handlar om materiel i olika former, men till detta måste personalsidan hänga med. Den återinförda värnplikten är bra för att få unga människor att pröva på och utveckla förmågor inom det militära. Det är också en huvudkälla till de anställda som kontrakteras för längre tid – och som behöver känna mer långsiktig trygghet i att i nästa led teckna nya kontrakt.
Oavsett vilken regering som kan tillträda efter valet krävs att de ökande resurserna, upp till minst två procent av BNP som följd av Natomedlemskapet, landar rätt och ökar den hållbara förmågan. Det finns i detta en grundläggande enighet inom riksdagen att ta fasta på, trots att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har trampat snett i synen på Nato.