Att kontrollera kvinnors fertilitet och använda den politiskt är ett välanvänt politiskt grepp. Det har använts såväl i nutid som dåtid av olika sidor i politiken. Det kanske mest kända exemplet av detta är den kinesiska enbarnspolitiken, men även bygget av det svenska folkhemmet använde barnafödandet som en politisk kontrollmekanism. Kärnfamiljens barnafödande uppmuntrades, medan personer som ansågs vara oönskade hindrades från att reproducera.
I dag vet vi att många individer kom att fara illa av politikens försök att styra populationen genom fertilitet. Men nu, när det svenska barnafödandet är det lägsta på femtio år enligt SCB, är frågan hur politiker ska hantera konsekvenserna.
Situationer där BB-platser är hotade eller läggs ner uppstår med jämna mellanrum. Det mest kända fallet är nedläggningen av BB Sollefteå, där invånarna har demonstrerat mot detta i nära x år. För cirka femton år sedan var förlossningen i Nyköping hotad när landstingets ekonomi krisade. På detta följde omfattande protester och verksamheten blev kvar.
Att föda barn är dyrt och att ha kapaciteten för barnafödande när färre personer föder barn är en kostnad som i hårda tider ofta bedöms som för stor. Med ett sjunkande barnafödande och alltmer ekonomiskt ansträngda regioner riskerar förlossningsvården att åka ännu längre ner på prioriteringslistorna.
Att kvaliteten på en individs vård, eller tillgången till, ska bero på andra människors beslut att inte skaffa barn visar att systemet är skört. Sett till rådande samhällsutveckling är det för stelbent.
Förlossningsvården är nämligen inte enbart en fråga för en glesbygd med ett minskande antal invånare. Det är även en fråga för städerna. I Stockholm är det inte ovanligt att det saknas platser på BB, och anställda har vittnat om en ohållbar arbetsmiljö där tiden inte räcker till. Att förlossningsvårdens utsatthet skulle handla om storleken på en population på en viss plats kan alltså inte vara hela sanningen.
Hälso- och sjukvården för kvinnor har varit nedprioriterad sedan tidernas begynnelse. Det är ett faktum att barnafödande fortfarande kräver många människors liv världen över. Att använda födelsetal som en mått för kvaliteten på livsnödvändig sjukvård är alltså en lika dålig idé som folkhemmets familjepolitik. Barnafödande per kvinna är inte en politisk angelägenhet. Kvalitetsvård för alla individer är det som måste lösas.