Sveriges strategi i kampen mot coronasmittan har lagts fast av Folkhälsomyndigheten och bejakats av regeringen. Den bygger på frihet under ansvar, på skarpa rekommendationer i stället för hårdhänt tvång. Det vägvalet är på många sätt värt att vårda. Men.
Det bygger på att det som rekommenderas och det som läggs fram för de medborgare som ska ta eget ansvar, är väl genomarbetat och noga granskat. Därför var det så allvarligt när felaktiga siffror levererades på en presskonferens och följdes av oklarheter kring Folkhälsomyndighetens bedömning av mörkertalet smittade i Stockholm. Myndighetens rapport i ämnet drogs tillbaka på grund av felaktigheter.
Den svenska linjen kommer att och ska nagelfaras extra noga, här såväl som i utlandet. Att göra slarvfel eller att överdriva styrkan i bräckliga påståenden är då extra kostsamt.
Folkhälsomyndigheten får förvisso ta emot mycken osaklig kritik också. I sociala medier pågår ett ständigt skrikande uppror, främst via anonyma som är väldigt upprörda på det ena eller det andra. Med budskapet att samhället är korrupt, makthavare onda och myndighetsexperter kunskapslösa. Det är inte bara inhemska destruktiva krafter som stökar runt i den gyttjan. Det går att se igenom. Utrymmet för den sakliga, genomtänkta kritiken försvinner annars alltför lätt bakom svavelosande hatdrev.
Förtroendet för Folkhälsomyndigheten har växt under krisen, från ungefär varannan till 71 procent av de tillfrågade, enligt en opinionsmätning från Demoskop. I kriser får regeringar och myndigheter ofta ökat stöd. Men det förtroendet är inte villkorslöst. Kravet är att agera myndighetsmässigt, att motstå frestelsen att besvara svåra frågor i ett för tidigt skede.