Det är högsäsong. Och rötmånad. Högsäsong för kräftor, västerbottenpaj och den första förnimmelsen av en kall augustivind som varskor om att det snart är dags att plocka fram halsduk, almanacka och datorväska. Rötmånad för kylvaror och äktenskap. Under perioden efter semestrarna söker många par om skilsmässa.

I grunden positiva samhällsutvecklingar – välfärdssamhällets framväxt under andra hälften av 1900-talet och ökad ekonomisk självständighet hos kvinnor – har gjort att allt fler har haft möjlighet att skiljas. Oavsett om äktenskapsskillnaden i det enskilda fallet grundat sig i varaktig osämja, destruktiv miljö, ett flyktigt infall eller en allomfattande ålderskris är det inte längre endast en utväg för höginkomsttagare. I dag slutar ungefär vartannat äktenskap i skilsmässa.

Med det nuvarande ekonomiska läget, där vanligt folk kan se sig i stjärnorna efter en löneförhöjning som matchar höjda bolåneräntor och skenande levnadskostnader, är emellertid privatekonomin en återaktualiserad fråga som kan avgöra om någon vågar ta steget ifrån en relation eller inte. 

Denna alldeles särskilda ofrihet drabbar primärt kvinnor. En undersökning om hushållens ekonomi från Finansinspektionen tidigare år visar att en av tre svenskar uppger att de är oroade över att pengarna inte ska räcka och en av fyra uppger att de har det ekonomiskt svårt. Kvinnor uppger sig vara mer oroade än män. Det är i många fall en berättigad oro: på frågan om man klarar av en stor och oförutsedd utgift motsvarande ens månadsinkomst är sex av tio kvinnor bland de tjugo procent som svarar nej. Bakom den offentliga statistiken och enkätsvaren gömmer sig därutöver tusentals kvinnor vars inställning till privatekonomi och fondsparande kan sammanfattas med ett ”det där sköter Lars/Anders/Jonas”.

När den dåvarande finansministern Anne Wibble talade om ”en årslön på banken” i början av 1990-talet, handlade reaktionerna mer om den bristande verklighetsförankring Wibble ansågs ha, än om vad en målsättning om ekonomisk frihet kan innebära för den enskilde. Icke desto mindre är en ordentlig buffert en förutsättning för att kunna baxa igenom en större livsförändring, såsom en flytt, en separation eller egen vårdnad om barn.

Från samhälleligt håll behövs flera saker: vettiga förutsättningar för den stora massan att kunna lönearbeta sig till en stark ekonomisk buffert. Folkbildning för att öka kunskapen om privatekonomi och ordentliga morötter för att främja sparande. När vänstern diskuterar ”miljonärsskatt” på investeringssparkontot (ISK) och övriga partier högerut försäkrar väljarna om att några genomgripande förändringar av skattesystemet inte är aktuella, glömmer man bort att en årslön på banken fortfarande är förbehållet den som vunnit på Lotto eller fått ett generöst arv.

Än så länge har Tidö-partierna inte gjort verklighet av förslaget om att de första 300 000 kronorna på ISK skulle vara skattefria. Det är synd. I praktiken skulle det kunna innebära en större reform för ekonomisk och praktisk jämställdhet än en nog så stor satsning på tjej-programmerare och kvinnojourer. Det enda som riskerar blöda av en sådan reform är skilsmässostatistiken.