EU-parlamentet vinkade tårfyllt farväl - men hellre ett Auf Wiedersehen - till sina brittiska kollegor sjungandes Auld Lang Syne. Den skotske poeten Robert Burns dikt från 1788 tonsatt med välkänd vacker, sorgsen och värmefylld folkmusik, sammanfattade stunden väl.
Minnen av gamla, goda vänskaper är väl värda att vårda. Bättre ändå är vänskaper som utvecklas och lever. Och Storbritannien är inte långt bort. Förr hellre än senare måste tårarna torkas och vardagen mötas.
Det finns skäl att fundera över hur EU ska utvecklas – och bli en mer attraktiv gemenskap. Hur byråkratisk stelbenthet kan minimeras, men där gemensam beslutskraft samtidigt kan användas där den behövs som mest och som bäst.
Unionen får inte utgå från att Storbritannien snabbt börjar längta tillbaka. Däremot finns skäl att misstänka att Brexit-förespråkarna redan har börjat söka anledningar att lägga alla framtida bekymmer på EU:s axlar. Brittisk nationalism, en nostalgisk konservativ längtan efter ett eget imperium som sedan länge är borta, är en stark kraft att dölja vardagens brister med. Att hitta någon att skylla på, någon utomstående, är ett simpelt skydd.
Storbritannien har valt väg, blir den stökig och svår, blir den kostsam och krånglig är det ingen annans ansvar. Notan, priset för att stå ensam, är ingalunda färdigräknad. Det kan till och med bli så som tidningen Financial Times spekulerar om på ledarplats: även bli ett farväl till det förenade kungariket. Skottland röstade emot Brexit och hyser en längtan efter självbestämmande och ett EU-medlemskap.
Lämna lampan tänd för oss, manade EU-parlamentarikern Aileen McLeod, Scottish National Party. Det kan alltså bli skottarna som i nästa skede vänder sig till sina engelska fränder och sjunger: An will tak a cup o kyndnes yet, fir ald lang syn.