Valrörelsen 2022 kan i alla fall föra med sig en positiv sak. Äntligen har partierna lämnat den fördummande retoriken där fler poliser ställts mot fler fritidsgårdar bakom sig. Nu tar både högern och vänstern arbetet för att förebygga brott på allvar, men det är Liberalerna och Moderaterna som går i spetsen.
Liberalerna har gjort ett ambitiöst arbete med Förortslyftet, ett projekt som levde i medieskugga när partiets interna konflikter stod i fokus. Men nu står partiet väl rustat för en valrörelse där frågor om trygghet och integration är centrala. Förortslyftets målsättning att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030 är mycket begärt, men ligger helt rätt i tiden.
L:s valmanifest genomsyras till stora delar av välgrundade förslag för att förebygga brott. Partiet vill bland annat förändra den gamla socialtjänstlagen så att poliser och socialsekreterare lättare kan dela information med varandra och införa hembesöksprogram för föräldrar i utsatta områden.
Det vittnar om att viktiga insikter från både forskning och praktik börjar slå rot i politiken. De senaste åren har kriminella gäng i allt högre grad rekryterat och utnyttjat minderåriga i sin verksamhet, eftersom de får lägre straff. Och då det är socialtjänsten snarare än polisen som ansvarar för ungdomar som inte är straffmyndiga behöver samspelet mellan olika delar av det offentliga Sverige bli bättre.
I Stockholm har Liberalernas socialborgarråd Jan Jönsson visat att det är möjligt. Att personer som den tidigare S-politikern Jan Emanuel Johansson hånat valaffischerna där den blide Jönsson kallas "Gängens värsta fiende" visar bara att de inte förstått vikten av hans arbete.
Även Moderaterna – som annars lagt tonvikten på straffskärpningar och fler poliser – har visat att man tar det förebyggande arbetet på allvar. Att M har en ledare som jobbade i många år med socialpolitik tycks ha smittat av sig på hela partiet.
Det syns inte minst i det reformprogram med 52 förslag för att motverka kriminalitet som M presenterade häromveckan. I det märks särskilt hembesök inom ramen för BVC-programmet till föräldrar i utsatta områden och satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin. Sådana insatser skulle både kunna stimulera språkutvecklingen och leda till tidigare insatser för att hjälpa utåtagerande barn.
På var sitt håll har L och M således hittat viktiga pusselbitar som behövs för att stoppa gängkriminaliteten på längre sikt. Om några av de ovan nämnda förslagen blir verklighet kan riskfaktorer hos enskilda barn upptäckas tidigare och nyrekryteringen till gängen bromsas.
Det betyder inte att alla reformförslag är fläckfria. Till exempel är det tveksamt om allmän screening är det bästa sättet för att diagnosticera fler barn i utsatta områden med exempelvis adhd. Det skulle antagligen bli hiskeligt dyrt, och skol- eller förskolepersonalen har ofta god kunskap om vilka barn som borde utredas.
Men att de förebyggande åtgärderna nu står i centrum är välkommet. Det kommer att ta tid att bryta de strukturer som lett till gängens och våldsbrottslighetens tillväxt. Därför är det lika bra att börja nu.