Bibliotek och simhallar har under lång tid varit en viktig del av den kommunala verksamheten. Biblioteken tillgängliggör läsande och lärande för alla medborgare – oavsett bakgrund. Simhallarna har och bör fortsatt vara en plats för glädje, friskvård och träning. Problem har dock lyfts på senare tid om stök och otrygghet i dessa offentliga miljöer, vilket skapat en diskussion om tillträdesförbud ska tillämpas för enskilda bråkstakar.
Regeringen gav i uppdrag till Brottsförebyggande rådet att utreda frågan vidare. Brå har i sin nysläppta rapport kartlagt hur brott och ordningsstörningar har förekommit i någon form på nästan alla simhallar i landet. Alla bibliotek har utsatts för brott och/eller ordningsstörningar under de senaste 12 månaderna.
Det ska emellertid föras till protokollet att problembilden skiljer sig åt i landet. Vissa bibliotek är mer utsatta än andra. För de bibliotek som varit som mest utsatta för oroligheter har olika typer av incidenter skett oftare än tio gånger, medan de minst utsatta har haft endast några få incidenter. Vad gäller simhallarna är det främst straffmyndiga pojkar och män som rapporteras vara orsaken till oroligheterna.
För att komma till bukt med detta problem har Brå öppnat för en lagändring om tillträdesförbud till bibliotek och simhallar. Förbudet skulle riktas mot personer över 15 år, förutsatt att det finns en risk för att individen i fråga ska begå brott eller skapa oroligheter inne på området. Ett tillträdesförbud skulle i praktiken kunna omfatta de personer som återkommande skapat oreda inne i bibliotek eller simhallar. Det skulle beröra relativt få personer, dels för att det varit få incidenter och dels för att incidenterna inte har varit särskilt allvarliga.
Tillträdesförbudet skulle kunna leda till att de värsta bråkmakarna kan portas, vilket är en rimlig avvägning. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana. Den som återkommande skapar oreda, otrygghet och bråk bör efter flera tillsägningar ombes att lämna lokalerna – vare sig det är ett bibliotek, simhall eller en annan offentlig plats. Den som vägrar att respektera sina medmänniskor och i stället väljer att skapa otrygghet, har förbrukat sin rätt att vistas i ett sammanhang som ska bygga på öppenhet och tolerans – åtminstone för en viss tid.
Ett tillträdesförbud löser dock inte alla problem. Ett annat fenomen som pekas ut som en orsak till otrygghets- eller obehagskänslorna för biblioteksbesökarna var relaterat till alkohol och narkotika. Försäljning och bruk var mindre vanligt i biblioteken, även om det förekommer. Vidare var den mest vanligt förekommande störningen ”social oro”. Exempelvis kan bråk mellan onyktra personer vara något som bidrar till otrygghetskänslor.
I grund och botten pekas ”hemlöshet och utsatthet” ut som en faktor i ekvationen. Människor med missbruksproblematik använder i brist på andra alternativ kommunala platser för att husera, vila eller tvätta sig. För att komma till bukt med den sociala oron associerad med hemlöshet krävs givetvis andra åtgärder än ett tillträdesförbud. Det krävs helt enkelt sociala insatser från alla håll och kanter för att komma till bukt med de olika typer av brottslighet och oroligheter som inträffar på våra offentliga platser.
Tillträdesförbudet är i sig inte fel, men vi får inte heller stirra oss blinda på de mest hårdföra insatserna när helheten är mer komplex än vad man kan tro.