Smittskyddsinsatserna har ställt frågan på sin spets. I kampen mot en pandemi kan vi antingen låta den stora majoritetens goda omdöme få företräde, eller så kan vi låta minoriteten som struntar i regler pressa fram ett hårdare tvång mot alla.
I kampen mot sjukdomen covid-19 har Sverige hittills valt att låta frihet gå före tvång. Det här är inte en svensk vi-är-bäst-attityd. Det är en följd av att vårt samhälle präglas av grundläggande tillit, i sin tur en följd av stora krav på öppenhet, värdet av låg korruption och ett högt mellanmänskligt förtroende.
I samhällen där ingen litar på någon, där alla utgår från att alla andra fuskar, ljuger och fifflar, är vardagskostnaderna jämförelsevis höga för att få samhällsfunktioner att fungera.
Det innebär inte att Sverige är fritt från fusk, men fusket är inte så utbrett att det föröder tilliten. I fallet med smittspridning riskerar dock ett ansvarslöst beteende av ett fåtal ge allvarliga konsekvenser för många. Det kan handla om överfulla uteserveringar, packade (i dubbel bemärkelse) nattliga krogmiljöer eller annat som lockat till folktäta situationer, trots råd om motsatsen. Det finns alltid en risk att förtroendet att tänka själv förväxlas med en rätt att bara se till sig själv.
Efter mer än två månader av smittskyddsbegränsningar är lärdomen att om inte myndigheters rekommendationer framöver ska övergå till ett med hårda tag upprätthållet tvång, då krävs mer kraftfulla verktyg för att snabbt kunna markera mot det olämpliga och det oansvariga. Hur detta ska kunna fungera på ett rättssäkert sätt, är en knivig fråga, men det tål att undersökas. Svåra kriser är undantagstider – med en skyldighet för alla att ha koll på läget.