Kort och gott, kubanerna är trötta på kommunistregimen efter snart ett och halvt år av pandemi, och mer än ett halvt sekel av diktatur. Den ekonomiska krisen i coronapandemins spår har satt igång en våg av demonstrationer mot regimen och mot kommunismen. I fjol krympte Kubas BNP med 11 procent. Brist på mat, medicin och el pekas ut som faktorer som bidragit till oron och missnöjet. 

President Díaz-Canel försökte mana till lugn i ett tv-sänt tal genom att skylla problemen på USA. Han förklarade att aktivisterna som är missnöjda med kommunistsystemet har manipulerats av den amerikanska propagandan på sociala medier (SvD, 12/7). Om man inte ser, hör eller säger något om de internt skapade problemen så finns det givetvis inte något att kritisera, enligt regimens melodi. Att kubanerna protesterar mot kommunismen beror inte på att de själva önskar demokrati och marknadsekonomi, utan protesterna är endast ett resultat av amerikansk propaganda. Tongångarna från kommunistregimen är knappast nya. Liknande propagandabudskap basunerades ut av Sovjetunionen innan murens fall och det är därför som vi vet att även de mest seglivade kommunistdiktaturerna innehar ett bäst-före-datum. 

Är det äntligen dags för gryning på Kuba? Kubanerna har lidit mycket och länge av kommunismens förtryckande ok. Förhoppningsvis är helgens protester bara början på en välbehövlig systemförändring på den karibiska ön.