Det senaste året har ämnet friskolor, resurstilldelning och likvärdighet sätt sin prägel på skolpolitiken. Med utgångspunkt i den så kallade Åstrandsutredningen har äntligen likvärdighet blivit den stora diskussionen. Frågan om friskolor har länge varit kraftigt polariserad, men med ett fokus på likvärdighet har det skett positionsförflyttningar inom flera partier. Åtminstone en liten bit.
För snart en månad sedan hade Centerpartiet partistämma. Där diskuterades skolpolitiken hejvilt, bland annat om resurstilldelning kopplat till skolors ansvar och behov. Detta ledde till ett förslag om att utöka det så kallade utbudsansvaret till friskolor gick igenom.
Skolors utbudsansvar innebär att den kommunalt drivna skolan har en skyldighet att bereda elever en plats. Om en skola lägger ner, ska kommunens skolor erbjuda eleverna att gå där. Det var också skälet till att skolpengen var lite högre för kommunala skolor än de fristående när friskolereformen genomfördes av Bildt-regeringen.
I stället för att se att skolor – oavsett huvudman – är olika när det kommer till storlek, behov och ansvar har Centerpartiet valt att angripa problemet i en annan ända. Partiet vill utöka utbudsansvaret också till friskolor.
Förslaget är kontraproduktivt och ogenomtänkt. Det främsta skälet, det mest absurda, är konsekvenserna som detta skulle få i praktiken.
Tänk att en skola i en kommun behöver stängas. Enligt förslaget skulle detta göra att elever lika gärna kan placeras på en slumpmässigt vald friskola. Med tanke på att friskolor i dag får ha särskilda profiler eller vara konfessionella, kan detta förslag leda till att elever blir placerade på en sådan skola. Elever kan alltså i praktiken bli placerade på en muslimsk skola eller en skola med hästprofil, utan att ha valt eller sökt dit.
En annan, mer övergripande, problematik med förslaget är den nyanslösa bilden av skolor. Av någon oförklarlig anledning har flera politiska partier glömt att skolor är – och måste få vara – olika. Att bemöta skolors varierande ansvar och behov med att standardisera skolan som institution är inte hållbart.
För att bevara de små byskolorna, de icke-vinstdrivande stiftelserna och föräldrakooperativen samt att uppmuntra till olika pedagogiska inriktningar krävs att skolpolitiker kan se och främja skolors olikheter. Att främja skolans olikheter och variation står inte i motsats till att värna likvärdigheten.
I stället handlar likvärdighet om att skolan som offentligt finansierad verksamhet ska skapa förutsättningar för elever att ha möjlighet att studera med någorlunda jämlika förutsättningar. Det handlar exempelvis om att bryta skolsegregationen, att höja alla elevers kunskapsnivå och ge goda förutsättningar för varje elev att lära sig på bästa sätt i klassrummet.
I detta finns ett tydligt motiv till att ha viss standardisering av skolan. Ett exempel på detta är att alla skolor, oavsett driftsform, följer samma nationella läroplan. Det är ett smidigt sätt att i så hög grad som möjligt garantera att elever får ett liknande typ av innehåll i sin utbildning.
Att ha sådan typ av standardisering, samtidigt som politiken i övrigt uppmuntrar till och främjar olikheter bland såväl fristående som kommunala skolor är bra för Sverige. Oavsett om dessa variationer är i driftsform, ansvar eller pedagogisk inriktning.