Det finns en smärtgräns, främst ekonomisk, för hur få elever det kan vara i en verksamhet. Det finns en minst lika stark smärtgräns för hur långt det kan vara till samma verksamhet. Frågan om att slå samman samtliga skolor i Kiladalens fritidshem under sommaren och enbart erbjuda fritids i Svalsta, berör båda dessa smärtgränser. 

Moderaterna skyller på ”sossarna och centern” (SN 26/10), som styr Nyköping med Miljöpartiet. Kommunledningen vill ju utveckla landsbygdsskolorna. Resurserna ökar för skolans del nästa år. Är detta då en rimlig följdeffekt? 

Det är med skolan som med all annan offentlig verksamhet. Den har ekonomiska ramar och krav på kostnadseffektivitet. Och den kommunala skolan behöver vårda sitt elevantal, även utanför centralorten.

Skolskjuts gäller ej resa till och från fritidshem. Behoven att vara på fritids varierar. Elever som behöver fritids och skjuts måste ha föräldrar, eller motsvarande, som hämtar med buss eller eget fordon. Flyttar fritids ökar avstånden. Följden är given: färre ber om fritids på sommaren. Behoven ”minskar”...

Vuxna pusslar med tider, semestrar läggs så att det är någon hemma med barnen. De som hamnar mest i kläm är de familjer som inte kan lösa något. Är detta rätt? Är det en besparing som gör liten skada? För svara på det krävs tydliga alternativ, andra effektiviseringar. Annars lär åtgärderna uppfattas som en nitisk spariver särskilt riktad mot landsbygden.

Glöm inte att fritidshemmen finns där för att föräldrar eller vårdnadshavare ska kunna jobba längre dagar än vad barnen har i skolan – och ge barnen meningsfull verksamhet. Det bidrar till att familjer försörjer sig och kommuner får skatteintäkter. Att förändra fritids på ett sätt som riskerar att minska efterfrågan – även när många men inte alla har vanlig semester – gröper ur grunden. Insikten om detta måste prägla de beslut som styr fritidshemmens utbud och verksamhet.