I nordöstra Göteborg har hot och skrämsel mot kommunanställda blivit allt vanligare. I Sveriges Radios Kaliber den 24 april skildras hur otryggheten breder ut sig bland bibliotekarier, fritidsledare och socialsekreterare.
Fritidsgårdens anställda i Hammarkullen har utsatts för såväl stenkastningar som ett antal dödshot. I det lokala biblioteket sker drogförsäljningen öppet. Vid flera tillfällen har ett mindre ungdomsgäng agerat aggressivt och skrämt iväg besökare. Bland annat har de uttalat att de ska skära halsen av alla homosexuella.
Alarmerande uppgifter, men situationen är ingen nyhet för göteborgarna. Så sent som 2021 presenterades en stor intervjustudie som vittnade om en utbredd tystnadskultur bland Göteborgs olika förvaltningar och bolag. Kulturen kunde till exempel ta sig till uttryck genom att anställda drog sig för att utfärda parkeringsböter för gängkriminella. Eller det som nu Kaliber uppmärksammar: kommunanställda som låtsas som att det regnar när de ser ungdomar som begår brott. Trots drogförsäljning, dödshot och krossade fönsterrutor rapporterades inga orosanmälningar under 2022. Även polisanmälningarna har uteblivit, trots att tillbudsrapporter från personalen vittnar om skadegörelse på kommunens fastigheter.
Allt tyder på att tröskeln för att anmäla ungdomar med våldskapital har höjts i nordöstra Göteborg. Det är en utveckling som borde fungera som en varningsklocka för andra delar av Sverige där den släktbaserade kriminaliteten riskerar att bita sig fast.
Framför allt finns två lärdomar som politiker och kommunala chefer kan dra redan nu.
Det första är att agera innan gränserna för vad som anses vara acceptabelt har förskjutits. När våldsbenägna tonåringar börjar ta offentliga rum i anspråk för drogförsäljning, sprider otrygghet och aggressivitet, då är det inte bara kommunens personal som drabbas. I ännu högre grad påverkar det människor i de områden som gängen har i sitt grepp. Exempelvis ungdomar som vill fokusera på sina studier, men där det lokala biblioteket förknippas med kriminalitet snarare än läxläsning.
Den andra lärdomen är att chefer och ledande politiker måste visa ett tydligt ledarskap. Om socialsekreterare saknar uppbackning för – av allt att döma – motiverade beslut kommer oron att sprida sig i andra delar av organisationen.
Förutom att som chef se till att man som beslutsfattare inte gör skillnad på vem som begår ett brott, finns det även anledning att se över hur tröskeln för anmälan kan sänkas. En aktuell fråga bland socialsekreterare som jobbar i utsatta områden har varit att i större utsträckning anonymisera enskilda tjänstemannabeslut. I sådana fall är det avdelningschefens namn – och inte den specifika socialsekreterarens – som framgår i ett beslut. En sådan förändring skulle behöva utredas och vägas mot andra intressen. Men om utvecklingen i Göteborg visar på något är det att tystnadskultur inte förändras genom mindre lagändringar. Det krävs stora förändringar i en organisationskultur.